Cattis blogg

This is it - bloggen, livet & jag

2009-02-01T15:26:00.006Z

Efter att ha funderat fram och tillbaka alldeles för många gånger har jag så bestämt mig för att skriva det här inlägget. Det är nästan patetiskt vilken separationsångest jag känner. På sistone har tiden inte räckt till och min blogg har blivit en av alla de där saker som samlas på hög och som jag inte riktigt hinner med. Jag har helt enkelt för lite privatliv för att inte ha fyllt 25 och när jag måste prioritera så går engagemanget i S-studenter före bloggandet. Burmafrågan är min hjärtefråga och jag vill kunna lägga mr tid på det arbetet, så enkelt är det.

Jag kommer fortfarande att blogga lite å och då, på SSK-bloggen, på Alliansfritt Sverige och på Burmabloggen. Kanske kommer jag någon gång i framtiden ha tid att driva en egen blogg igen. Until then.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggosfären,

Framtiden & Västerås

2009-01-31T09:29:00.002Z

Befinner mig på Framtidsdagarna i Västerås där socialdemokrater från hela landet samlats för att... ja, för vad egentligen? För att diskutera framtiden och socialdemokratin och andra livsviktiga frågor.

Jag & Fridén kommer att blogga direkt hela helgen på SSK-bloggen, och vi är i gott sällskap av gänget på Arvid Falk, Jonas Ek och förstås Johan Ulvenlöv på [s-buzz].

Läs även andra bloggares åsikter om framtidsdagar, socialdemokraterna, politik

60 år av revolution - 60 år av krig

2009-01-30T15:11:00.006Z

Imorgon är det 60 år sedan det startade ett uppror i Irrawaddy Division i den unga demokratin Burma. Rebellerna hade gemensamt att de alla tillhörde den etniska minoriteten karen.

Det har kallats Karen Revolution. Det låter väldigt stolt. Väldigt stort och ärofyllt.

Militärparad i zone 101, december 2006

I december 2006 åkte jag in i några av de få områden som fortfarande kontrollerades av karengerillan. Zon 101. Vi skulle fira det karenska nyåret och det var militärparader, minor som sprängdes och nationalsånger som sjöngs. Welcome to Kaw Thoo Lei, stod det på en skylt. Kaw Thoo Lei, namnet på den fria Karenstaten. Jag minns hur mina karenska och andra burmesiska vänner skuttade och hur glädjen lyste i deras ögon. Jag minns hur de på vägen dit satt och sjöng sånger om frihet under filtarna på flaket. Det var glädje.

Bron mellan Thailand och "fria Karenstaten", Kaw Thoo Lei.

Jag, Sympathy och Fredrik i Kaw Thoo Lei 2006

Ändå var det något djupt sorgligt över nyårsfirandet i den fria Karenstaten, mest för att friheten kändes så långt borta och förtrycket så nära. Det krig som karenrebellerna startade 1949 har blivit en lång mardröm utan slut för de flesta karener. Den burmesiska militärjuntans etniska rensningar i Karenstaten är kända, och väldokumenterade. Slavarbete, tvångsförflyttningar och död har blivit vardsgsmat. Utbildning och sjukvård är undermålig, om den ens finns.

Gerillasoldat i Kaw Thoo Lei, december 2006

Men Karengerillan, de självutnämnda hjältar som förvisso har starkt stöd, de är inga änglar de heller. Precis som juntans armé rekryterar de barnsoldater och plundrar byar. Precis som juntans armé har de satt tvåmgsrekryteringar i system.

Imorgon kommer karenerna att fira sin revolution. Det 60 år långa inbördeskrig som blev resultatet är idag världens längsta fortfarande pågående inbördeskrig. Varje dag dör människor i det kriget. Jag antar att det de firar är hoppet om friheten, för det finns inget med det kriget som är värt att fira.

Läs: Irrawaddy

Det är verkligen nog nu

2009-01-12T09:29:00.003Z

Det är nog nu, konstaterar Helle Klein i Aftonbladet idag. Det är svårt att göra annat än att hålla med. Vi kan inte, som människor och medmänniskor, låta staten Israel fortsätta sin terror gentemot det palestinska folket. Att försvara den är förnuftsvidrigt. Det är omänskligt.

Det är chockerande att så många som står högerut på den politiska skalan väljer att försvara den brutalitet som den israeliska regeringen uppvisar. Det borde inte vara en fråga om höger eller vänster. Det är en fråga om människor. Mänskliga rättigheter.

Hur kan ni välja att inte se?

Läs: Blogge Bloggelito, sossarna, Det progressiva USA, Esbati,

I övrigt:
Finns jag numer också på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, Israel, Helle Klein, politik

Tar bloggare oss själva på för stort allvar?

2009-01-11T21:08:00.003Z

Visst gör vi det lite då och då. Men det gäller kanske inte bara oss bloggande människor utan också alla de där andra. Hur som helst har Hartman konstruerat ett roligt test för att du ska kunna kolla hur blogg-pretto du är. Gör testet. Om du tycker att det är kul är du troligen blogg-pretto...

Från Egypten till Palestina

2009-01-11T11:13:00.005Z

Tillbaka efter en fantastisk resa till Kairo (med en dag i Alexandria). För första gången sedan 1990 var hela familjen på semester utanför Skandinavien, tillsammans. Vi red kamel, såg pyramider, gick på museum, besökte koptiska kyrkor och muslimska moskéer, gick på museum, rökte vattenpipa, åt gott, irriterade oss på respektlösa västerlänningar i moskéer, blev blåsta på stålars, gick på fantastiska marknader i islamiska Kairo, besökter fort, såg biblioteket i Alexandria (fast det visade sig tyvärr vara stängt), besökte citadellet, blev lite magsjuka och så vidare. Det var fint.

Men självklart har hela vistelsen överskuggats av det som händer på andra sidan gränsen. Morden i Gaza är ofattbara och högerns försvar av dem är förnuftsvidrigt. Jag är arg. Jag är totalt maktlös. Hur kan vi tillåta det? Hur kan vi inte stoppa det. Hur kan ett enda litet land få hålla hela världssamfundet i koppel när de mördar ett folk som redan lidit tillräckligt. Det övergår mitt förstånd. Jag vet inte vad jag mer kan skriva.

En gång kommer historien att döma oss för att vi lät det här ske.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza, politik, semester, Egypten,

I övrigt:
Kan den som vill veta mer om vad vi sysslade med i Egypten kika på Johannes och Wickys reseblogg här, här och här.

Är jag stolt över de omkring 12 000 svenskar som demonstrerade igår. Nästa gång ska det vara ännu fler. Läs Roya, Daniel, Dalunde, Ferm, Natasa, Svärd, Kaba och Markus.

Boknörd. Jodå.

2009-01-01T15:47:00.004Z

Jag vet inte om alla är som jag när det gäller packning, tvättning och städning. Inatt åker jag till Egypten, vilket innebär att jag måste packa, städa och tvätta. Det innebär också att jag hittar tusen andra roliga saker. Ofta både roliga och totalt onödiga. Som det här boknördstestet (hittat via Jonas). Att jag är boknörd behöver jag ju inget test för att veta... det kom med familjen.

Och vinnaren är....

2009-01-01T12:36:00.008Z

Nu är årets politiska blogg korad, och vinnaren är blev HAX (stort grattis). Det var precis som förra året en väntad vinnare. Ingen s-bloggare lyckades ta sig upp på topp tio i år, men Alliansfritt Sverige lyckades ta sig upp på en 12:e placering med 969 poäng. Grattis till alla som bloggar på Alliansfritt men framförallt till Björn Fridén som nu kan skryta med att vara Sveriges bästa sossebloggare. Jonas Morian (vinnare 2006) kom på 14:e plats och min egen blogg blev tredje bästa s-blogg på plats 19 med 581 poäng. Förra året fick jag 86 poäng, så jag får nog tillstå att jag är ganska nöjd. Ser också att Burmabloggen fick hela 207 poäng. Kul.

Integritetsbloggarna dominerar som väntat listan, och högern vinner över vänstern igen. Laakso gör en liten analys av vänsterbloggarnas misslyckande. Jag tror precis som Laakso att vänstern är mindre benägen att rösta. Kanske för att vi helt enkelt inte vill tro att den här typen av rangordningar spelar roll. Jag tror vi gör och har fel i det. Men många vänsterbloggar i toppen visar vi att det finns en vänsterdebatt på nätet, och vi lockar folk att delta. Nåväl. Nog om detta.

Jag tänker härma Mary, och skriva mina egna små kommentarer om listtoppen (1-20). Here we go:

Henrik Alexandersson (2 542) ingen blogg jag läser (törs man säga det) även om jag gjorde det medan FRA-debatten blev som märkligast (polisanmälningshistorien).
Blogge Bloggelito (1 877) konsekvent plakatliberal och med en hel del skärpa
Oscar Swartz :: Texplorer (1 719) ihärdig integritetsbloggare men journalistkvaliteter
Opassande (1 581) också här en ihärdig integritetsbloggare (och en av dem som fick röst från undertecknad)
Mark Klamberg (1 466) läser jag inte särskilt ofta
Johan Norberg (1 393) så kallad marknadsdyrkande liberal
Johan Ingerö (1 380) också här en marknadsdyrkare
En vanlig $vensson (1 302) blogg jag aldrig läst
Dick Erixon - I hjärtat rebell (1 218) en rebell långt långt ut på högerkanten
Copyriot (1 083) läsvärd
Mina moderata karameller (1 063) läsvärd moderat. jodå, de finns.
Alliansfritt Sverige (969) den bästa politiska bloggen i min egen lista.
Anna Troberg (843) hör också till de riktigt duktiga integritetsbloggarna
Jonas Morian - Promemorian (800) uppdaterad och välskriven sosseblogg med högt till tak
Frihet, Fildelning & Feminism (796) hör till de liberala bloggar jag regelbundet läser
Badlands Hyena (770) är den i särklass roligaste bloggen i den svenska bloggosfären
Louise P’s blogg och texter, Frihetspropaganda & Digital Prozaq (706) har jag aldrig läst
Enligt min egen humla (671) den första blogg jag fastnade för. fortfarande bland de bästa
Cattis blogg (581) är min egen blogg.
Svensson (567) långt ut på en av de många socialistiska kanterna, stundtals skarp.

_________________________________

I övrigt:
Är det ett nytt år. För ungefär ett år sedan skrev jag om den märkliga rapporteringen kring de attacker som just då dödade människor i Gaza. Så började 2008, så börjar 2009. Det är ledsamt. För ungefär två år sedan skrev jag mitt första blogginlägg på den här bloggen och gjorde därmed entré i bloggosfären. I det inlägget frågade jag mig själv varför jag skapat en blogg och bestämt mig för att blogga. Sedan svarade jag på min egen fråga såhär:

"Jag antar att jag skapat den for att kunna skriva om alla de saker jag ofta vill prata om men som ingen orkar lyssna pa"

Jag konstaterar att det fortfarande finns samma drivkraft bakom mitt bloggande.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, årets politiska blogg, bloggosfären, 2009

Mitt 2008 i listformat

2008-12-31T16:15:00.004Z

Det är mycket listor på bloggarna idag. Av klara skäl. Jag kan inte låta bli att göra min egen. Det är en halvtimme kvar innan jag ska försvinna bort på kalas och jag sitter och väntar ikläss en massa siden, spets och pärlor. Röd hatt, röd fjäderboa och väldigt rött läppstift. Såg de ut såhär på 20-talet? Nja, åtminstone de som dansade i Paris.

Hur som helst, här kommer året sammanfattat i min egen lista.

Jag minns:

"Folkomröstningen" och cyklonen i Burma , vilka båda inträffade i maj medan jag befann mig längst den thai-burmesiska gränsen. Ofattbart, överdjävligt och hopplöst. Så kändes det.
Resan till Litauen och mötena med den vitryska oppositionen där öppnade mina ögon för en del av Europa jag känner för lite.
Obama, förstås. Och S-studenters lyckade valvaka som varade ända tills det var dags att gå till jobbet igen.
Jag blev vald till koordinator för världens bästa utskott, Burmautskottet . Finns inget sjukare eller galnare gäng och det är fantastiskt kul att få vara med och förändra världen.
FRA-debatten och den stora demonstrationen i juni. Det var häftigt och viktigt samtidigt som det var nedslående. Hur många unga förlorade tron på politiken i juni 2008?
OS i Peking. Innan det satte igång diskuterades mänskliga rättigheter ivrigt. OS skulle vinga in Kina i fållan. Så fort spelen satte igång var allt vad människor heter bortglömt och Kina fick senast i SVT:s OS-krönika beröm för att OS var så välorganiserat. Det var det i Berlin också.
Debatten kring Forum för Levande Historia , som tyvärr dog ut alldeles för snabbt. Jag anser fortfarande att FLH bör läggas ner, snarast.
De brutala angreppen mot Gaza i februari och mars 2008. De glöms fort. Vi är kanske för vana. Det ligger något mycket märkligt i att vi kan vänja oss vid något dylikt. Jag tänker inte glömma.
Jag läste Montecore och det var den bästa bok jag läst på mycket, mycket länge. Det gjorde nästan ont att läsa den, så bra var den. Jag avundas alla er som fortfarande kan läsa den för första gången.
Min mycket kära och saknade före detta rumskompis Yin Yin Mon kom på besök till Sverige. Snö, politik och underbara vänner.

Ett gott nytt år?

2008-12-31T12:53:00.004Z

För vissa kanske. För dig. För mig. Knappast för människorna i Gaza.

Julen har spenderats i Norrland och underbara Bruksvallarna. Snö, längdskidor och julgodis. Innan jag försvinner i väg till Egypten för att fira min för var år äldre fars födelsedag tänkte jag skicka iväg ett par tankar inför det nya året ut i den stora virtuella världen.

Det som just nu sker i Palestina är omänskligt och alldeles för svårt att förstå. EU:s hållning är alltför mesig och visar än en gång på de svårigheter vår union har att vara en reell utrikespolitisk aktör. Israels uppvisning i militär styrka (läs mord) drabbar främst en fattig, förföljd och förtryckt civilbefolkning. Johan skriver om detta.

Det pågår en debatt om huruvida s-bloggar är eller inte är något att ha. Nåväl. Diskussionen blir lätt lite konstig. Jag läser inte alla s-bloggar och jag tycker att det är ett fåtal som är riktigt, riktigt bra. Men å andra sidan läser jag inte fler m-bloggar. Nu är jag i och för sig inte moderat och mitt utval är knappast objektivt (speciellt inte som det inte finns något som egentligen är objektivt) men jag tror faktiskt inte att s-bloggar är mycket sämre än m-bloggar eller c-bloggar eller v-bloggar. Troligen är det så att kvaliteten är si så där på de allra flesta politiska bloggar, oavsett partifärg eller ideologisk hemmavist. Ändå finnd guldkornen där, och de är både blå, gröna och (framförallt) röda. Jonas skriver bättre om längre om den här debatten.

S-studenters idépolitiska tidskrift Libertas finns nu äntligen på nätet. Det har provats förr, men aldrig riktigt kommit igång. Nu ska det bli ändring på detta. Vårt virtuella forum har fortfarande en del spädbarnssjukdomar, men jag tycker ändå att du ska gå in och titta på den sida som inom kort kommer att rymma ett par av den socialdemokratiska idédebattens klokaste inslag. Och om du vill skriva ett debattinlägg på Libertas på nätet är det bara att du hör av dig till mig.

Med detta sagt önskar jag er alla ett gott nytt år och börjar göra mig i ordning för en glittrande 20-talsfest ikväll.

Läs även andra bloggares åsikter om gott nytt år, politik, israel, palestina, s-bloggar, bloggosfären

Är rasism och fildelning samma sak?

2008-12-18T20:21:00.006Z

Det är en journalist som har skrivit en krönika som heter Piratpartiet är 2000-talets Ian och Bert. Jag antar att han vill provocera. Ja ja, han lyckades provocera mig. Inte så mycket för att han dissar (pp). Att bli dissad är en naturlig och rätt viktig del av att bli ett större parti, och det finns helt klart mycket kritik att framföra mot Piratpartiet. Hade det inte varit för jämförelsen med Ian och Bert så hade jag nog inte brytt mig om krönikan alls, eller kanske rentav gillat den och hållt med om en del. Nu är det inte så.

Det finns få personer i Sverige som jag tycker så genuint illa om som Bert Karlsson. Det är han och det är fundamentalist-Carola. Jag kan inte förstå hur så stor del av svenska folket kan ignorera det faktum att Bert Karlsson rakt igenom är en otäck rasist, bara för att de gillar schlagermusik. Han blir inte mindre rasist för att han varit domare i Fame Factory. Också skrattar människor och säger att han är ju lite knäpp. Nej, fel. Han är inte lite knäpp, han är rasist och det kan aldrig vara okej.

Därför blir jag arg när Rick Falkvinge jämförs med Bert Karlsson och när Piratpartiet jämförs med Ny Demokrati. Piratpartiet kämpar för integritetsfrågor och fildelning, inte för 'Sverige åt svenskarna'. Det är en väldig skillnad och det ska aldrig glömmas.

Den där journalisten borde be Rick Falkvinge, Christian Engström och hela Piratpartiet om ursäkt.

Bloggat: Emma, Mymlan, Mary, Rick Falkvinge, Andreas Ekström, Svensson,

Läs annat intressant om piratpartiet, ny demokrati, bert karlsson, rick falkvinge, christian engström, politik, rasism, integritet, fildelning

I övrigt:
Tänker jag tipsa om en väldigt bra text. Jag fick hem Frihet i brevlådan idag och Axel Björnekes ledare om barn rätt och samhällets ansvar är väldigt enkelt, väldigt självklart och samtidigt viktig och läsvärd. Så läs.

Kära ministrar, till jul vill jag ha...

2008-12-18T15:48:00.005Z

Till Carl Bildt och Gunilla Carlsson

Ännu ett år har gått och det är snart jul. Imorgon åker jag hem till älskade fina Värmland för att fira lillebrors födelsedag med nära och kära. Sedan åker vi till Norrland och sedan är det jul. Ifall det nu är så att ni precis som jag glömt att köpa julklappar så kommer här en snappt ihopskissad önskelista. Det är inte så mycket jag begär.

Önskelista julen 2008

att ni återigen sätter upp enprocentsmålet för biståndet.
att demokratibiståndet ökar.
att ni jobbar för ett införande av EU-sanktioner riktade mot energisektorn i Burma.
att ni ger tusan i att förstöra folkrörelsebiståndet genom att höja egenisatsen från 10 till 20 procent.
att ni verkar för att Thailand ratificerar Genèvedeklarationen snarast.
att ni under EU-ordförandeskapet visar att Sverige har en utrikespolitik och att EU kan spela en roll som utrikespolitisk aktör.
att ni tydligt avvisar de så kallade val som den burmesiska juntan tänker iscensätta 2010 och tydligt uttalar ert stöd för oppositionens bojkott av samma så kallade val.
att ni ökar stödet till den burmesiska demokratirörelsen och för cross border-verksamhet.
att ni initierar en ordentlig utredning och utvärdering av hur den så kallade 3D-fonden i Burma fungerar. Går de hundra miljoner dollar vi skickat in via militärjuntan verkligen till att förhindra spridningen av HIV, malaria och TBC bland vanliga burmeser? Hur mycket försvinner upp i systemet?
att ni initierar en internationell Burmakonferens med Sverige som värd.

Vänligaste hälsningar
Catti

Läs annat intressant om Burma, bistånd, Carl Bildt, Gunilla Carlsson, politik, jul, utrikespolitik, regeringen

Mindre pengar till Säpo, mer till jämlikhet!

2008-12-18T08:39:00.004Z

Det finns få i den sittande regeringen som skrämmer mig så mycket som integrationsminister Nyamko Sabuni. Hon vill nu satsa pengar mot det hon kallar våldsam extremism och antidemokratiska yttringar (ett begrepp som känns taget från Putins Ryssland). Hon tar upp Salem som exempel.

Och visst låter det fint. Satsa pengar på att förebygga den våldsamma extremismen, för ingen av oss gillar ju våld. Våld som politisk metod är den mest förödande och överdjävliga metod som finns och våld föder alltid våld.

Om det nu vore så att pengarna som Sabuni ska satsa bara skulle gå till till exempel Brottsförebyggande rådet så vore det kanske inte en så obehaglig, om än missriktad, satsning. Men pengarna ska inte bara till BRÅ. De ska också till Säpo. Det skall undersökas och dokumenteras vilka unga som dras till de så kallade extrema miljöerna (jag skriver så kallade eftersom "extrema" är ett tämligen diffust begrepp). Sabuni menar att det inte handlar om att registrera åsikter, utan om att dokumentera våldsamma miljöer. Jaha.

Jag tänkte hjälpa Sabuni, så att hon slipper slösa mer av våra skattepengar på Säpo. Ungdomar som dras till nynazismen är ofta ungdomar som haft det tufft. Som fallit offer för en politik som skapar ojämlikhet. Som inte fötts med samma möjligheter som den välborstade flickan eller pojken i Täby. När ojämlikheten i ett samhälle ökar så tenderar också extremismen att öka (åt höger och åt vänster). Om Sabuni verkligen ville jobba förebyggande mot våldsam extremism så borde hon satsa pengar på ungdomar, inte på Säpo.

Hela regeringen skulle faktiskt vinna på att satsa betydligt mindre på kontroll och betydligt mer på jämlikhet.

Media: DN, SvD
Bloggat: Svensson, Redunans, Danofsky,

PS.
Apropå Salem. Jag tycker de ungdomar som åker dit för att demonstrera mot rasism borde få cred. En minoritet av dem är nog där för att bråka, men de flesta är där för att de vill visa att rasismen inte är okej. Inte här, inte någonstans. Vart finns vi (socialdemokrater) i kampen mot rasism?

Rösta, rösta, rösta!

2008-12-18T08:25:00.003Z

Nu är det då äntligen dags. Efter en del förseningar lanserar Bloggen Bent tävlingen Årets politiska blogg 2008. Du röstar (förslgsvis på min blogg) genom att gå in här och ge betyg till samtliga nominerade i tävlingen.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, årets politiska blogg, politik, bloggosfären, tävling

Köp dig ett samvete till jul!

2008-12-16T12:13:00.004Z

Årets julklapp är en upplevelse. Eller så ska den vara eko och fair trade. Tidningarna översvämmas med annonser för goda julklappar. På radio får du veta att du kan både ge bort en julklapp och syssla med välgörenhet på en och samma gång. Konsumera, och gör världen en tjänst.

Det är väl bra.

Märkning av varor är viktigt. Vi ska kunna konsumera politiskt. Ekologiskt, fair trade och så vidare. Men vi ska inte tro att vi räddar världen. Det gör vi inte.

Det faktum att vi, ett par procent av världens befolkning, förbrukar nästan alla tillgängliga resurser medan majoriteten lever i fattigdom förändras inte för att du ger din mamma en vattenpump i Afrika i julklapp. Att vi lever i ett system där våra billiga varor beror på att andra människor utnyttjas förändras inte för att du har ett fadderbarn i Vietnam. Att du handla rättvisemärkta bananer förändrar inte systemen.

Jag är inte emot rättivsemärkta bananer, fadderbarn eller vattenpumpar. Jag är emot människor som inbillar sig själva att de "gjort sitt" för världen i och med att de handlar rättvisemärkt och ger hundra kronor i månaden till Röda Korset.

Det är inte genom shopping vi förändrar världen. Det är något annat som behövs.

Läs annat intressant om fair trade, rättvisemärkt, ekologiskt, jul, politik, eko, välgörenhet

Ps. Nu ska jag gå och dricka fair trade-te med ekologisk mjölk och fundera på om pappa ska få en get i julklapp. Passa på att läsa Sven Erik Österbergs öppna brev till Sven Otto Littorin.

Ideologisk kris?

2008-12-16T09:14:00.007Z

Efter mer än en vecka i feberkoma är jag så uppe på benen. Det är inte mycket som har förändrats under min vecka i isolering. Men ändå. En del.

Bland annat har Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna kommit överens om att försöka samregera. Det är ingen hemlighet att jag helst skulle se att vi inte hade en "vänsterallians" alls, men ska vi nu ha det så ska vänstern med. Bra!

Burma Campaign UK mhar släppt den största Burma Dirty List de någonsin sammanställt. Svenska företag som bidrar till mord och annat trevligt i Burma. Be ware.

Fredrik Jansson har skrivit ett, två och tre lagom provokativa inlägg om krisen i den socialdemokratiska bloggosfären, och kanske i hela den socialdemokratiska idédebatten? Laakso vill anta utmaningen, Morian tar också till sig och tipsar om S-studenters seminarium, Arvid Falk undrar om Miljöpartiet och Vänsterpartiet är bättre, Widegren går på defensiven och tycker Fredrik är dum och Eva håller delvis med. Jag då?

Att den socialdemokratiska idédebatten haltar, inom bloggosfären liksom inom hela rörelsen, är inget nytt. Det gör den. Vi har ingen socialdemokratisk vision för framtiden och vi är rädda för att skapa den. Delvis för att, som Jansson påpekar, vi väntar på att visionen ska levereras uppifrån. Delvis för att vårt parti suttit så länge vid regeringsmakten att allt som inte går att förverkliga nästa mandatperiod är orimliga (kanske till och med farliga) utopier eller onödigheter. Vår rörelse fokuserar mer på att vinna val än på att skapa ett samhälle eller ett samhällsystem som vi faktiskt tror på. Solidaritet, rättvisa och jämlikhet har förmiskats till byråkrati. De som vågar drömma är galna och vi tycker i blindo.

Det är en tuff trend att vända. Men visst vore det fint om bloggosfären var med och vände den.

Läs annat intressant om bloggofären, socialdemokrati, ideologi, Fredrik Jansson, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Burma

I övrigt:
Står Frida Perjus för den vettigaste kommentaren om Alf Svenssons "debattartikel" i Svd idag.

Catti x2

2008-12-05T14:05:00.002Z

Idag har ni möjligheten att läsa både en intervju med mig och min goda vän Yin Yin Mon (som blir intervjuade av Anna Lena Lodenius) och en artikel av mig på PalmeCentrets hemsida. Med fokus på Burma, såklart. Den ena artikeln handlar om jämställdhet och den andra om HIV.

Läsvärt förstås.

Regera regering regera!

2008-12-05T10:04:00.008Z

Igår sänktes räntan med 1,75 %. It's a first. Räntesänkningsrekord, men jag vet inte om det är läge för gratulationer.

Det innebär och antyder en hel mängd saker. Framförallt berättar det att det ekonomiska läget i Sverige inte ser sådär fruktansvärt ljust ut. Tvärtom. Om vi jämför dagens läge med den 90-talskris som drabbade min egen familj hårt och som satt djupa spår i mina barndomsminnen konstaterar vi att situationen idag är en annan än den var 1991. De trygghetssystem som fanns på plats 1991 finns inte alls i samma utsträckning nu som så. Facken är betydligt svagare idag. 1990-talets privatiseringar och apolitiska stämningar har satt spår, de har förändrat. Sverige, och nu talar jag om oss människor som lever i Sverige, är sämre rustade att möta en kris idag än vi var igår.

Vår situation beror inte enbart på den sittande regeringen. Men delvis. Och framförallt är det deras fel att de inte agerar, regerar, nu när det verkligen behövs. Idag kommer krispaketet som inte behövdes alldeles nyss.

De reparerar lite av den komvuxröra de ställt till med, det blir fler avdrag och kanske nya jobb. Men visst känns det tandlöst. Förbannat tandlöst.

Jag funderar på vad de beror på. Att de så konsekvent undviker att regera. En vän föreslog att det kanske beror på att de helt enkelt är den mest ideologiskt drivna regering vi haft på länge. Deras ideologi är marknaden, och de gör inga undantag.

Kanske.

Jag hoppas ändå på det där undantaget. Innan alla varsel blir mer än varsel. Och det måste vara lite mer power i undantaget än i det här.

Bloggat: Arvid Falk, Kulturbloggen, Alliansfritt Sverige, Erik Laakso, Mario,
Media: Dagens Arena, Aftonbladet,

Läs annat intressant om ekonomi, finanskrisen, regeringen, jobben,

Tack Persson och Carlsson!

2008-12-03T11:37:00.006Z

Som enda svenskar har Ingvar Carlsson och Göran Persson undertecknat det öppna brev där 112 före detta premiärministrar och presidenter idag kräver att FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon reser till Burma innan året är slut. Ban Ki Moon bör åka till Burma med det tydliga uppdraget att få juntan att släppa de över 2000 politiska fångarna i landet, menar de som undertecknat brevet.

Kravet om släppandet av samtliga politiska fångar är ett absolut krav som demokratirörelsen med stöd av den internationella Burmarörelsen drivit länge. Vi kan aldrig få till stånd någon förändring i demokratisk rikting i Burma så länge oppositionsledare och kritiska granskare fängslas på löpande band. Det är inte mer med den saken.

Brevet är ett otroligt stöd till både oss och demokratirörelsen i landet. Så tack Persson, tack Carlsson, tack Jimmy Carter, Tony Blair och de andra som skrev under. Nu hoppas jag att också sittande presidenter och premiärministrar ska var lika tydliga.

Läs Svenska Burmakommitténs pressmeddelande samt hela brevet här. S-studenters och undertecknads kommentar på detta finner du här.

Media: SvD,

Läs annat intressant om Burma, politik, Göran Persson, Ingvar Carlsson, FN, Ban Ki Moon,

Lästips, eller julklappstips kanske?

2008-12-01T11:28:00.004Z

En kortis bara. S-studenter har släppt en ny bok som jag beställt för att den verkar spännande. En artikelsamling med en mängd spännande socialdemokratiska tänkare. Becky på Frihet har recenserat boken på webben, och recensionen gör mig inte mindre sugen att läsa Från smedja till sambandscentral.

Uppdaterat
Läs också vad en något besviken Fredrik Jansson skriver om boken.

Here we go again!

2008-12-01T10:41:00.004Z

Nu är det dags för Årets politiska blogg 2008. Förra året fick jag själv 86 röster och jag hoppas få några fler i år. Förra årets vinnare, Isabella Lund, har inte bloggat på länge och hamnar nog inte så högt i år. Personligen hoppas jag förstås lite på Alliansfritt Sverige, som jag tycker är en fenomenalt bra blogg. Sjölander och Roya är andra heta s-namn och om förra 2006 års vinnare Jonas Morian ställer upp är han förstås ett lika hett s-namn. Vänsterdebattarenan Arvid Falk bör också vara en möjlig toppblogg. I övrigt gillar jag 99, our 68, Heja Världen och Hanna Löfqvist. På den liberala sidan gillar jag förstås Hannes Persson. Jag hoppas och tror också att ihärdiga övervakningsmotståndare såsom Anna Troberg och Emma kommer att hamna högt upp på listan, och kanske till och med ta hem den ärofyllda titeln.

Nominera din favoritblogg här.

Läs annat intressant om årets politiska blogg, bloggosfären, blogg, politik, tävling, nominera

Ord från de tystade

2008-12-01T09:57:00.007Z

Det finns hjältar också finns det hjältar. Det finns de som kämpar och så finns det de som verkligen kämpar. Bland de där som verkligen kämpar finns Min Ko Naing, Ko Ko Gyi, Nilar Thein och de andra från 88 Generation Student Leaders. De har spenderat större delen av sina vuxna liv som politiska fångar i Burma men de vägrar ge upp.

Under den korta tid Min Ko Naing och de andra var släppta från fängelset mellan januari och augusti 2007 skrev de en rapport, Open Heart Report. Där samlas berättelser från burmeser på olika håll i landet. Rapporten är en beskrivning av vad som är nu, men också en vädjan och ett hopp om vad som skulle kunna bli.

De flesta av de dissidenter som författat rapporten har nu dömts till 65 år i fängelse. Det här kan vara deras sista chans att göra sina röster hörda.

Just där för tänker jag hjälpa till. Med jämna eller ojämna mellanrum kommer breven från Open Heart Report att publiceras på min blogg. Jag kans skriva mycket om Burma men det är utan tvekan människorna i landet som känner sin situation allra bäst.

"Brev1

Among seven members of my family, one attends University of Distant Education and other three are tenth, eighth and fifth standards students. To meet the cost of the education which is worth 5 lakhs a year and high price of basic foods, I only depend on the earning from my own inn. However it is not enough to cover that expenditure. During this time, Forced Labor is every day for planting castor oil plants and cleaning. Monthly collection of money amounts to from K 2000 to K 3000. For selling beside the street. Municipal taxes K 3000 per a year."

Bloggat: S-studenters Burmautskott,

Läs även andra bloggares åsikter om politik, politiska fångar, Burma, mänskliga rättigheter

I övrigt:
Skriver Charlotte om uppkomsten av vandringssägner. Jonas skriver om extremism och 30 november. Alexandra påminner om att idag är det en av världens viktigaste dagar. Christer skriver klokt om den där dumma utredningen.

Alliansfri julkalender 2008

2008-12-01T09:09:00.004Z

Min favvobloggare har återigen suttit och slitit och fixat och presenterar ännu en gång Alliansfritt Sveriges julkalender. Missa inte detta för allt i världen.

Snygg är den också. Snyggare än 2007 års kalender. Heja Björn!

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansfritt Sverige, Björn Fridén, julkalender, politik, regeringen, kul

Cattis svenskkontrakt

2008-11-28T10:12:00.007Z

Diskussionen om ett så kallat svenskkontrakt är absurd. Själva tanken är absurd och jag skäms över partikamraten Luciano Astudillo som gör allt fler allt konstigare utspel. Att skriva under på svenska värderingar. Vad är egentligen svenska värderingar?

Hur som helst. Varför inte leka med tanken. Jag kan inte låta bli. Här kommer Cattis svenskkontrakt, tio punkter med fokus på värderingar (som kanske ibland är mer åsikter men det där är julite flytande, ni vet). Mina högst personliga värderingar som eftersom jag är svensk borde vara svenska värderingar och därmed höra hemma i ett svenskkontrakt. Eller?

Om inte annat kanske jag kan låta mina vänner skriva på det. Som ett kontrakt för att få vara min vän. Fantastiskt vad relationer människor emellan kan bli enkla på det här sättet. För det är det integration i hög grad handlar om, relationer människor emellan. Vi ska passa oss för att glömma det.

CATTIS SVENSKKONTRAKT

Paolo Coelho är en helt värdelös författare vars böcker hör hemma i soptunnan. Hans reaktionära och tokkonservativa idéer hör inte hemma ibland svenska värderingar.
Höga skatter är bra om pengarna går till bra saker. Höga skatter är sjukt svenskt.
Magnus Betnér är rolig och den där Björn som alla pratar om är tråkig. Magnus representerar svenska värderingar på ett bättre sätt än den där Björn.
Melodifestivalen är en kulturyttring som på ett bra sätt representerar Sverige och därför tittar vi på den, även om musiken ofta är skit.
Gud är inget vi tror på. Gud hör inte hemma i det svenska folkhemmet.
I Sverige värnar vi hållbar utveckling och när vi handlar går produktionsvillkor och miljöaspekter före smak och pris. Att handla på Lidl är inte förenligt med svenska värderingar (och de är ju ändå från Tyskland, liksom!).
I Sverige är vi demokrater och väljer därför vår regering och statschef. Att vara pro-monarki är inte förenligt med svenska värderingar.
I Sverige anser vi att alla människor är lika mycket värda oavsett kön, klass, etnicitet och allt det där. Vi tilltalar därför varandra "du". Att nia någon är absolut inte förenligt med svenska värderingar.
I Sverige gillar vi svenskar som Strindberg medan vi avskyr svenskar som Sven Hedin. Hedin var en halvnasse som sysslade med otäckheter och kan i princip inte ses som svensk eller som en person som skulle godkänts enligt detta svenskkontrakt.
Det svenska samhället byggs i en strävan efter jämlikhet och därmed försöker vi minska klassklyfterna i vårt samhälle. Klassanalysen är en fundamental del av de svenska värderingarna.

Would you sign?

Läs annat intressant om politik, Luciano Astudillo, svenskkontrakt, Veronica Palm, moderaterna, idioti, trams,

I övrigt:
Dömdes för ett par veckor sedan oppositionsledarna i Burma till 65 års fängelse. För att de inte följer det som juntan kalla "People's Desire". En lista över det burmesiska folkets "gemensamma värderingar". Och Björn skriver om biståndsministerns idiotier.

Försök förstöra det bara.

2008-11-28T09:32:00.004Z

Jag har för tillfället något av en bloggpaus men just idag kan jag inte låta bli. Långtidsutredarna debatterar på DN Debatt. De har inte helt oväntat kommit fram till att fler måste jobba mer. En lösning de presenterar för att få fler att jobba mer är att låta arbetar- och lägre medelklassen studera mindre medan övre medelklassen och överklassen kan fortsätta studera länge.

De vill alltså avgiftsbelägga studier.

Under de två senaste veckorna har S-studenters Burmautskott haft besök från den burmesiska oppositionella studentrörelsen. Vi har pratat mycket om hur det är att studera här och om hur vi försökt (även om vi inte ännu lyckats) bygga ett utbildningssystem för alla.

Att högre utbildning är gratis i Sverige är en av de saker som jag fortfarande känner mig fantastiskt stolt över. Det är en av de där sakerna som gör att jag ibland kostar på mig att skryta lite om Sverige.

Försök förstöra det bara. Ni kommer inte att lyckas.

Bloggat: Alexandra

Läs även andra bloggares åsikter om högskola, långtidsutredningen, politik, utbildning

Ps. Och nej, möjligheter till lån för avgifter eller möjligheten till stipendier för "mindre bemedlade" räcker inte. Ds.

Burma i Frihet...

2008-11-20T23:06:00.005Z

... i tidningen Frihet alltså, inte i frihet. Just nu har vi besök av vänner från Burma. SSU:s Frihet skriver om det besöket här.

Under dagen har vi träffat en massa olika människor från SSU, från Grön Ungdom, från Amnesty och från Socialdemokraterna i Riksdagen. Det blev bland annat en trevlig indisk middag med Maria Ferm. Imorgon står S-studenter och Jesper Bengtsson på schemat.

Vad vill den gröna rörelsen?

2008-11-14T12:18:00.009Z

Kommer ni ihåg när FRA-debatten höll på som allra mest intensivt här i Sverige? Tusen personer utanför Riksdagen. Fredrik Federleys tårar. Vita kläder. Det var inte så länge sedan. Vi minns väl?

I samband med det skrev Grön Ungdoms språkrör Maria Ferm och Jakop Dalunde i ett pressmeddelande att de gröna är Sveriges liberaler. Någon månad senare var Grön Ungdom på Euro Social Forum i Malmö och till helgen medverakr Maria Ferm i paneldebatt på Socialistiskt Forum i Stockholm (i seminariet "Byta klimat eller byta system" som S-studenter arrangerar).

Missförstå mig rätt, det här är inte någon direkt kritik men jag är nyfiken och lite förvirrad.

För mig har den gröna ideologin aldrig varit riktigt greppbar. Det är svårt att placera in den på en höger-vänsterskala och svenska Mp har alltid hoppat fram och tillbaka. Det finns tydliga kollektivistiska tendenser samtidigt som de värnar friskolor och den typen av så kallad valfrihet. Mp vill inte placera sig på den klassiska politiska skalan. Grön Ungdom placerar sig tydligen på båda sidor på skalan. Den grön idén blir inte så mycket tydligare. Åtminstone inte för undertecknad.

Under efterspelet av s-mp-utspelet talade jag med en vän inom den gröna rörelsen som inte förstod de reaktioner som kom från många inom arbetarrörelsen. Jag tror att det är det ovan nämnda det handlar om. För trots att mp inte vill placera sig på höger-vänsterskalan finns den och många frågor är just höger/vänsterfrågor. För många socialdemokrater, och för mig, är den dessutom otroligt viktig.

Skalan är förvisso inte tillräcklig för att förklara ideologier, men den hjälper oss att förstå. Och när den gröna ideologin är otydlig, när Miljöpartiet inte placerar in sig alls och när Grön Ungdom är lite liberaler och lite socialister blir det rörigt.

Vad och vart vill den gröna rörelsen?

Läs annat intressant om Miljöpartiet, socialdemokraterna, socialism, socialistiskt forum, liberalism, ideologi, Grön Ungdom

I övrigt:
Bör du läsa det här om mp, s, höger och vänster.
Är det kanske inte min sak vad de gröna har för ideologi, om det nu inte vore för det faktum att de (läs mp-ledningen och s-ledningen) ber mig (med flera) att hjälpa dem komma till regeringsmakten. Jag vill veta vad det är jag ska kampanja för, och då menar jag mer och djupare än en gemensam valplattform. Politiken är mer än regerandet. Jag vill förstå. :-)

En öl för Burma?

2008-11-13T14:39:00.004Z

Jag har dåligt samvete för att jag just nu uppdaterar min fina blogg så sporadiskt. Saknar att blogga men har lite för mycket på mitt bord just nu. En av de saker som tar upp min tid är det besök som vi (S-studenter via S-studenters Burmautskott) får nästa vecka. Tillsammans med ESP tar vi emot tre unga burmesiska kamrater från tre olika organisationer. En av de två tjejer som kommer är min före detta rumskamrat och student Yin Yin Mon. Ett kärt återseende, helt klart.

Nästa vecka är jag alltså ledig från jobbet för att först åka på SIDA-kurs och sedan åka runt på en hel massa möten med våra gäster. Egentligen skulle jag önska att vi hade mycket mer tid att umgås informellt, både med varandra och med andra "vanliga" svenskar som är intresserade av Burma.

För att åtminstone få lite av den varan kommer har vi bjudit in till en mycket informell pubträff här i Stockholm. Lördag den 22 november klockan 19.00 kommer vi att ses på Kvarnen för att ta ett glas öl eller annat. Det är en fin chans att få träffa tre unga modiga kvinnor och män som länge kämpat och fortsätter att kämpa mot en övermäktig militärjunta i ett land som resten av världen ofta glömmer bort.

Facebookeventet hittar du här. Hoppas vi syns!

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, öl, politik, demokrati

Konferens för 10-talet

2008-11-07T10:43:00.004Z

Ska alldeles strax åka till Göteborg för steg två i Palmecentrets biståndsprojektledningskurs (försök säga det ordet snabbt tio gånger...). Det ska bli kul och förhoppningsvis ska det ge en mängd idéer om hur vi kan utveckla och förbättra vårt biståndssamarbete med Student & Youth Congress of Burma.

Hade den kursen inte legat just den här helgen skulle jag istället befunnit mig här i Stockholm, närmare bestämt i ABF-huset.

Där arrangerar S-studenter nämligen sin 10-talskonferens med föredrag och seminarier på teman som "Vänster om! Den moderna välfärden, att opinionsbilda offensivt", "Klass idag", "Kultur, konst och politik - vad ska vi med kulturen till?" och "Kampen om staden! Malmö, Göteborg och Stockholm i förvandling".

Det blir ideologiskt, nytänkande, konkret och väldigt viktigt. Framtidslösningar på nutidsproblem.

Jag hoppas att förbundsstyrelsen fått tag i en kamera så att vi andra kan få chansen att höra och se i efterhand, för det känns verkligen trist att missa den mest intressanta arbetarrörelsekonferensen under hösten. Förhoppningsvis blir det mer sånt här framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om S-studenter, konferens, bistånd, kurs, 10-talskonferens

I övrigt:
Är Tolgfors mycket kritisk mot sig själv, skriver Björn. Spelar det ingen roll om Palin inte vet vart Långtbortistan ligger, skriver Badlands. Är regeringen fortsatt splittrad, skriver Löwdin. Börjar regeringen i fel ände, förklarar Nathalie.

Vad ska vi lära oss?

2008-11-06T16:50:00.005Z

Under valkampanjer, under valvakan och efteråt har Obama-kampanjens nya media-arbete diskuterats livligt. Med rätta. Obama-kampanjens nya media-satsning har varit enorm och den är en satsning att lära av, av många skäl. Som Johan skriver på S-buzz förekommer en hel del missuppfattningar om kampanjen i Sverige.

En sak vi bör lära oss av är sättet Obama-kampanjen utnyttjat nya media, via en riktigt bra hemsida och via sociala forum som facebook. De har kapat led i informationsstegen, helt klart. Obama-ahängarna har fått informationen före media, och det har varit viktigt.

Vi ska dock inte tro att det innebär att de på något vis plattat till organisationen eller ökat inflytandet för anhängarna. Det har de inte. Vi ska inte heller tro att Demokraterna är en folkrörelse, det är de inte. Demokraterna är fortfarande en väldigt hierarkisk organisation och medlemmarnas möjlighet att påverka de beslut som fattas i toppen är fortsatt små. I en folkrörelse spelar varje medlems röst roll och alla har rätten och möjligheten att påverka toppen, så är det inte inom Demokraterna men så måste det vara inom Socialdemokraterna.

Det absolut viktigaste för oss (socialdemokrater) att lära oss av Obama-kampanjen är kanske det faktum att människor är politiska. Och de vill vara politiskt aktiva.

Vi bör inte förändra vårt parti så att det blir mer likt en amerikansk kampanjorganisation, det vore tvärtom en väldigt tråkig utveckling. Men vi måste våga tro att människor, oavsett om de är Obama-anhängare i USA eller socialdemokrater i Sverige, vill vara politiskt aktiva. Vi vill göra och vi vill påverka. Ge oss bara utrymmet och möjligheten.

Läs annat intressant om Obama, socialdemokraterna, nya media, kampanj,

I övrigt:
Ska du läsa Hbt-sossen, om bröllopsplaner och annat.

Vakna!

2008-11-05T03:54:00.004Z

Det är svårt att inte vara glad idag. Dags att gå upp.

Jag tänker inte leverera några cyniska analyser. Jag är mest bara glad.

Läs allt jag med flera skrivit under natten på SSK-bloggen och läs vad Fredrik Jansson skriver på Tankar från roten.

Bloggare rapporterar från S-studenters valvaka

2008-11-04T11:45:00.007Z

I kväll och i natt är det dags. Det kan bli historiskt, det kan bli deppigt. Det kommer att bli spännande.

På plats på S-studenters valvaka kommer många av Sveriges i mitt tycke främsta s-bloggare finnas på plats, däribland Makan Amini och Björn Fridén. Även undertecknad tar med sig datorn. Jag, Makan och Björn kommer att tillsammans med våra klubbkamrater från SSK att specialbevaka valet på SSK-bloggen. Vi kommer förstås att blogga från valvakan, hela natten. Det kommer vara värt att följa.

Läs även andra bloggares åsikter om val, USA, amerikansk politik, valvaka, politik, S-studenter, blogg, bloggosfären

Bästa valvakan

2008-11-03T19:08:00.005Z

I vänta på blogginspiration tänker jag göra lite reklam för morgondagens bästa och roligaste valvaka i Stockholmsområdet; S-studenters valvaka. Jag förstås lite partisk i frågan men med live-kommentarerna direkt från både Kalifornien och Washington, med röster från bland andra Pierre Schori och USA-bloggaren Lennart Franzell och med stans absolut trevligaste sällskap kan jag garantera att jag talar sant.

Det finns dessutom fler än jag som lagt märke till att vår valvaka är något alldeles extra. Läs City, E24 och DN, för att nämna några.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, val, USA-valet, politik, Obama, McCain, och valvaka

I övrigt:
Känns det verkligen löjligt bra att vara S-student i dessa dagar. Och det beror inte bara på att valvakan. Kolla till exempel på det här. Det känns väldigt rätt.

Kommer jag självklart (kanske inte känns så självklart med tanke på uppdateringstakten den senaste tiden...) att blogga hela natten imorgon. Tills jag stupar. Andra bloggare att hålla koll på imorgon är Johan Sjölander, Promemorian, Arvid Falk och kanske SSK-bloggen.

Fantasier & frågor

2008-10-28T14:21:00.004Z

Det var ett tag sedan nu. Mycket jobb men kanske ännu mer iakttagande. För även när jag inte bloggar så läser jag, tro inget annat. Jag läser och förundras. Tänker. Fantiserar.

Så på låtsas är jag Reinfeldt i en minut.

Jag sitter i en fåtölj och lutar mig tillbaka. Jag läser om Nuder, om Ahlin, om s-läns-utspelet. Jag ler. Jag inser att finanskrisen når nya höjder. Det är inte bra. Det går inte bra för Sverige. Det går inte bra för min regering. Men så länge oppositionen ägnar sig åt att bråka i riksmedia är jag ändå ganska nöjd.

Sedan slutar jag vara Reinfeldt på låtsas och är bara vanlig sosse. Lite trött. Lite orolig. Lite arg. Vi kan bättre. Vi är bättre.

Jag menar inte att Nuder inte får skriva sin bok. Det får han. Och visst får Ahlin skriva ett svar, hur osmart det än må vara. Och visst får länet tycka att (v) är ett dåligt alternativ lika mycket som Skåne får tycka att (mp) är ettdåligt alternativ. Interndebatt i offentligheten är kanske något vi ska vänja oss vid.

Samtidigt hade jag önskat att vi syntes i riksmedia just nu just idag på rund av helt andra orsaker. Den ekonomiska krisen ställer en massa frågor och många av oss söker svar. I kafferummet. På tunnelbanan. Diskussioner om den ekonomiska politiken och det ekonomiska systemet märks av överallt. Jag önskar att (s) syntes i riksmedia för att vi var med och sökte svaren på de frågor som jag vet att många ställer sig just nu.

Läs annat intressant om socialdemokraterna, finanskrisen, politik, ekonomi

I övrigt:
Har Björn skrivit ett väldigt viktigt inlägg om ett otäckt parti med en otäck politik. Vi snackar (kd).

Slaskigt angrepp av slaskig skribent

2008-10-20T15:31:00.005Z

Ibland måste man tala klarspråk. Det gör Eric Sundström i Expressen. Det är bra. Och jag håller med.

Precis så, Mona.

2008-10-15T08:42:00.004Z

Det kändes bra igår. Spontana applåder och skratt bröt ut vid flera tillfällen när jag tillsammans med ett gäng S-studenter såg duellen mellan Mona och Reinfeldt igår. Till min stora glädje påminde Reinfeldt om Lundgren, upprörd och tämligen lost. Och Mon var bra, hon var riktigt bra.

Lena Mellin och jag såg tydligen inte samma debatt, eller så har Lena svårt för kvinnor som ger svar på tal när männen kör på.

Det ska bli något längre skrivit om detta ikväll. Nu måste jag jobba.

Bloggat: Kaba,

Läs även andra bloggares åsikter om politik, partiledardebatt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Superveckan

I övrigt:
Var Arvid Falk Aftonbladets röda blogg, och de körde mot Johanna Nylander på FFF.

Oenig samling mot enad mesighet - Partiledardebatt

2008-10-13T10:09:00.006Z

Så igår var det dags. Inledningen på Superveckan. Partiledardebatten. Valrörelsens startskott. Pirrigt och förväntansfullt. Hög stämning.

Och så den där känslan av att det skulle kunna komma att bli tufft för vänsterlaget. Tufft efter senaste veckans tumult. Jag fattade förstås lika väl som alla andra att borgarna skulle försöka göra poäng av oenigheten och jag var rädd att det skulle lyckas. För den som idag läser högerpressen kan det framstå som att jag fick rätt i mina farhågor.

Men det fick jag inte.

Det ska sägas att det diskuterades, i ungefär sju minuter. S-mp-utspelet alltså. Regeringen satt på andra sidan och log och fnissade på ett sätt som fick dem att framstå som småaktiga. Bortsett dessa sju minuter präglades debatten av ekonomisk politik och medan vänsterblocket var snabba och smarta i sina poänger såg högersidan ut att koka av trött vrede. När Maud Olofsson åter fick bevisat för sig att hon inte har koll på hur budgetar fungerar såg det ut att börja ryka ur öronen på henne.

Vänstersidan drev på hårt om politikens återkomst och samhällets ansvar. Högern ville bara prata skattesänkningar och kallade all form all samhälleligt ansvar för bidrag.

Jan Björklund försökte framställa (mp) som arbetslöshetsivrare, men framstod själv som en kvarleva från 90-talets politiska debatt.

Ohly och Wetterstrand satt på varsin sida av Mona och kom med de skarpaste och tuffaste inläggen. Mona i mitten intog en ledarroll. Jag är förvisso partisk, men det kändes som att debatten igår var en utmärkt start på Superveckan.

Kanske hade jag velat att det skulle vara mer en partiledardebatt och mindre en blockfajt. För visst finns risken att det blir för personfokuserat, för mycket Reinfeldt vs Sahlin, och det tror jag vore en dålig utveckling. Men efter allt som varit de senaste veckorna var det viktigt att få se Mona i den där ledarrollen, som den där statsministern vi vill att hon ska bli.

För trots att Reinfeldt och hans gång försökte få oss att se det faktum att de tre oppositionspartierna är tre olika partier som en svaghet, lyckades han inte. Och det blev bara pinsamt när det blev tydligt att högerns enighet bara beror på politisk mesighet; förutom skattesänkningar tycks de inte komma överens om någon politik alls.

Det bästa av allt igår var ändå stämningen på Sveavägen 68. Valrörelsen har börjat och folk är riktigt peppade. Det här kommer att bli kul.

Bloggat: Dalunde, Ferm, Blomberg, Esbati, Etzler, Hartman, Deiving, Löwdin,

Läs annat intressant om Superveckan, socialdemokraterna, partiledardebatt, Ohly, Mona Sahlin, Wetterstrand, Olofsson, Reinfeldt, Björklund, Hägglund, politik

Datorlös!

2008-10-13T08:38:00.004Z

Ojojoj. Det borde nästan vara straffbart för en bloggare att glömma datorn, men nu är det gjort. Den blev kvar på 68:an efter gårdagkvällens mycket lyckade partiledardebattmingel. Detta är den enda anledningen till att jag ännu inte kommenterat debatten och starten på superveckan. Sitter just nu på jobbet och jag vill ju sköta mitt jobb, så mina debattkommentarer kommer under lunchen. Så länge får ni hålla till godo med vad andra kloka sossar skriver. Tre saker dock:

Jag satt vid samma bord som Ingvar Carlsson igår. När jag var liten trodde jag att Ingvar Carlsson och Carl Bildt bråkade om vem som skulle bli stadsminister för Karlstad. Jag fascinerades över att det var en så stor grej även på rikstv och konstaterade att Karlstad var en viktig stad. Mamma och pappa förklarade då vad en stat var och dessa debatter mellan honom och ildt kom att prägla hela mitt politiska uppvaknande. När Carlsson avgick spelade jag, syster, bror och bästa vännerna upp detta i vår nyårsevy. Igår satt vi vid samma bord. Det låter töntigt men det var stort.
Det var en massa s-bloggare på plats igår. Bland andra: Jonas Morian, Johan Holmgren, Kristian Krassman, Alexandra Einerstam, Björn Fridén, Rosemarie Södergren, Reza Javid, Erik Laakso, Josefin Deiving, Anders Löwdin och kanske någon jag glömt som i så fall får ursäkta mig.
För första gången någonsin kördes eftersnack och försnack live på nätet. Youtubeklippen med värdarna Sundström (AiP) och Juholt (ps) finns förstås på sossarnas youtubekanal.

Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatt, superveckan, bloggosfären, youtube, socialdemokraterna, Ingvar Carlsson

Varför finns Nobelpriset?

2008-10-11T15:46:00.004Z

Och svara inte att det är bra pr för Sverige. Det svaret räcker inte.

Nobelprisen och Fredspriset är ett sätt för en liten elitistisk klick att sitta och bestämma vilken fred som var bäst, vilken kamp som var mest värd, vems erfarenheter som är värda mest och vems ord som är klokast. Det känns inte direkt 2.0.

I övrigt
Tycker en av Nobelpamparna att vi är obildade. Det får mig att känna... Jaha?

Visst stöttar jag Sahlin

2008-10-11T14:13:00.006Z

Nu myser högern. Stormandet i de socialdemokratiska leden den senaste veckan är något de längtat efter och högerpressen låter inte vänta. "Sahlin pallade inte" skriver SvD:s Gudmundsson. "Rosornas krig" kallas det i Expressen.

Och som på beställning kommer ett avslöjande (?) om att Nuder skriver en bok där han i sin tur avslöjar Sahlins (påstådda) maktfullkomlighet och hennes (påstått) fula spel. Ett avslöjande om ett avslöjande om ett påstående. Den borgerliga kvällspressen kan sina grejer.

Inte vet jag vad Nuder skriver. Jag bryr mig inte särledes. Socialdemokraterna är bättre med Östros på den plats Nuder fick lämna. Östros rockar, om ni frågar mig. Hur som helst hoppas jag att Nuders bok inte är så bitter och spekulativ som Expressen får den att verka. Oavsett det så tror jag att det här kommer att vara borgerlighetens strategi framöver.

De kommer att lägga en massa krut och energi på att underminera Sahlins auktoritet. Jag kan ju knappast klandra dem, det är kanske deras enda chans att vinna valet. De kommer att framställa det som att hon inte har vårt stöd, som att hon är ogillad och maktfullkomlig. De kommer att framställa det som att Sahlin inte ens kan hålla sitt eget parti i styr, hur ska hon kunna hålla Sverige i styr?

Skitsnack, är förstås vad det handlar om. Jag kan ogilla en hel massa som partitoppen gör men det gör inte att jag är mindre bakom dem. Att jag inte vill se (s) i regering med (mp) innebär på intet sätt att jag inte vill se Mona som s-ledare. Att jag kritiserar henne och partitoppens politik innebär inte att jag inte fortätter att stötta vårt val av partiledare. Och att hon backade angående (v)-frågan, att hon vågade göra det, gör bara att jag tycker att hon visar styrka som ledare. Så det så.

Jag är bara rädd att den sidan av saken inte kommer synas när ny högern förbereder sig för en attack. Och jag är lite rädd att vi ska spela dem i händerna.

Lite kommentarer ifrån den debatt som enligt Expressen är Rosornas krig all over again: Ingemar, Carina, Petter, Ahlkvist,

Läs annat intressant om socialdemokraterna, socialdemokrati, Mona Sahlin, högern, media, alliansen, Per Nuder,

I övrigt:
Så är jag lite nyfiken på Nuders bok ändå. Kan det möjligen vara så att han själv framställs som riddaren som red på den vita hästen och bara ville partiets och folkets väl? Skämt åsido känns det alltid lite pinsamt när politiker hänger ut rivaler i böcker. Det känns lite uppenbart, eller är det bara jag som känner så?

Hoppas jag verkligen att Nuders påstådda påståenden om att hans kulle blivit erbjuden att syssla med utrikespolitik är hittepå. Det hade ju varit en inte särskilt konstruktiv idé. Milt sagt.

Ser jag att Jimmy funderar på att sluta blogga, vilket vore en dålig idé (om jag får säga nått) och att bloggen Ekonomikommentarer gjort en tidsresa.

Socialdemokrat i kläm III

2008-10-10T16:15:00.006Z

Here we go...

Känns som att det är dags för det här inlägget just nu. Efter den senaste veckans debatter inom bloggosfären blir det lite annorlunda än vad det skulle blivit annars. Men ändå inte mycket. Precis så som det alltid är har jag inte alla lösningar jag önskar jag hade, men en del funderingar. Mothugg önskas. Alltid.

När jag surfar runt på miljöpartistiska, vänsterpartistiska, centerpartistiska, liberala eller moderata bloggar (kristdemokratiska bloggar surfar jag generellt sett inte runt på) så läser jag en del bra och en del dåligt. Men jag har aldrig läst något som påminner om det här eller det här, och absolut inte något i närheten av det här (jag hoppas att de tre bloggare jag länkar till tar illa upp, era inlägg är bara exempel på en rätt vanlig företeelse).

Det är lite skrattretande. Sossarna är sämst på att skapa personkulter (vilket kanske är väldigt bra) men bäst på personangrepp (vilket definitivt är dåligt). Det vill säga, vi är bäst på offentliga peronangrepp, jag vet inte hur det fungerar inom andra partier. Så jag funderade lite kring detta. Vad beror det på och hur vi förändrar vi det? Först måste jag dock föröka förklara min utgångspunkt, att personangreppen faktiskt är ett allvarligt problem.

Om vi först tittar på vilka som står för personangreppen så är det väldigt enkelt att konstatera tre saker om majoriteten av dessa bloggare:

De är socialdemokrater
De är män
De är ofta över 40

Det är precis lika enkelt att konstatera precis samma tre saker om majoriteten av Socialdemokraternas medlemmar:

De är socialdemokrater (!)
De är män
De är ofta över 40

Det är också samma grupp, äldre män, som är den mest tongivande inom många delar av rörelsen. Gott så, jag ska inte göra någon stor poäng utav det men konstaterar att det är så.

De äldre män som sysslar med personangrepp förefaller också vara personer som varit med i rörelsen ett tag. De är som en del av oss uttrycker det sosse-skolade. De är inne i kulturen. Mitt antagande (som grundar sig helt i egna upplevelser och därmed är ovetenskapligt och oempiriskt och you name it) är att den s-bloggkultur som finns bland äldre partikamrater som också är män också i hög grad finns inom rörelsen, och då inte minst bland de tongivande äldre männen inom rörelsen. Och jag tycker att det är en dålig kultur.

Dålig för att personangrepp sårar, är inkonsekventa och destruktiva. Dålig för att personangrepp skrämmer och tystar. Dålig för att personangrepp mottarbetar snarar än skapar en demokratisk och tillåtande kultur. Dålig av tusen anledningar.

När vuxna människor skriver den här typen av blogginlägg med angrepp riktade mot varandra och mot andra partivänner,(eller gör liknande angrepp i talarstolen, vad vet jag) är det ett problem för oss alla för att det skapar en organisations- och debattkultur som är självdödande.

Det vore skönt om lösningen var så enkel att vi bara kan säga fy och skäms och sedan slutar s-bloggare vara elaka mot varandra. Men riktigt så är det ju inte. Det här tycks nämligen vara en kultur som reproducerar sig, och som finns inte minst inom SSU.

Så hur kommer det sig då? Hur kommer det sig att det som inte skulle vara acceptabelt beteende i en högstadieklass är acceptebelt beteende inom Sveriges största parti?

Varför skulle någon vilja vara med i något där folk verkar lägga så mycket tid på att sänka varandra och där "fel" åsikt tycks rättfärdiga offentliga påhopp och förlöjliganden. Tro f*n vi har svårt att få unga att vilja gå med.

Med största säkerhet beror det på flera saker. Ett stort problem ligger i polariseringen inom rörelsen, den som inte handlar så mycket om politiken men så mycket mer om distrikten. Det här sättet att tala om och till varandra har blivit så vanligt att det betraktas normalt, och vi tänker inte på att det faktiskt är smått sjukt. Det är en del av en kultur som finns inom delar av (s). Inte överallt, men på tillräckligt många ställen för att det ska vara problematiskt.

Jag talar om den polarisering som trettonåringarna får lära sig är lag vid det första SSU-mötet (nåväl, kanske det andra). SSU:s problem är hela rörelsens problem. SSU och deras konflikter. SSU där tonåringar lär sig att politiska meningskiljaktigheter är konflikter och att det finns klubbar som är vänner och klubbar som inte är vänner. SSU:arna som tar med sig den kulturen upp i partiet och därifrån sprider den sig och förgiftar en rörelse som skulle kunna vara så otroligt stark och bra.

Vi är trots medlemsras otroligt många och vi skulle kunna vara så otroligt starka. Ifall vi såg meningsskiljaktigheter som just sådana, om vi slutade sänka varandra och stärkte varandra istället (för tro det eller ej; bra debatt i ett bra debattkultur stärker, hur arg debatteb än kan vara).

Och nej, jag är inte naiv, jag inser att det handlar mycket om makt. SSU har makt, därför blir det konfliktfyllt. Så är det, så kommer det nog i viss mån alltid att vara. Makt har en tendens att göra otäcka saker med människor. Desto viktigare då att en organisation som SSU på allvar tar tag i sina problem. Jag skulle vilja se att Jytte Guteland och Mattias Vepsä visade att de faktiskt ser att de har problem och att de gjorde något åt det. I SSU finns partiets framtid, där måste vi börja att förändra en dålig kultur. SSU:s problem är våra problem, för SSU påverkar oss alla.

Och ja, jag inser att jag kanske just svor högt i en alldeles för tyst kyrka.

Läs annat intressant om bloggosfären, s-bloggar, socialdemokraterna, socialdemokrati, politik, personangrepp,

I övrigt:
Är det faktisk fredag och jag tänker gå ut och dricka ett glas vin, möjligen två, med en god och cool vän. Det är värt. På riktigt.

Socialdemokrat.

2008-10-09T19:04:00.009Z

Ett inlägg till socialdemokratiska vänner (hoppas att andra läsare ej känner sig förbisedda).

Ni vet den där känslan... Den där som kommer när man känner riktig stolthet över att vara sosse. Den där känslan av att vilja ropa till världen att "ja, jag är en del av det här och jag är förbannat stolt men inte nöjd".

Jag minns när jag hörde Anna Lindh prata radikal utrikespolitik i fransk tv när jag bodde i Frankrike. Satt på en liten halvtaskig krog och var i princip redo att ställa mig upp där och basunera ut att det där är vår utrikesminister. Jag minns den där klassiska tv-debatten mellan Bildt och Persson, där Bildt driver tesen att klassamhället inte finns och GP sopar golvet ordentligt med dåvarande moderatledaren. Jag minns i somras under Monas tal i Almedalen. Vi kommer aldrig säga ja till FRA-lagen, vi kommer aldrig säga ja till NATO och vi kommer aldrig samarbeta med SD. Stolthet. Tillhörighet. Inspiration. Vilja. Känslan av allt det där. Känslan av att vara del i något jag tror på.

Jag har aldrig velat se ett regeringssamarbete mellan s och ett annat parti. Koalitionsregeringar är svagare. Ökad blockpolitik är dålig.

När beskedet om det sk röd-gröna alternativet kom blev jag inte förvånad. Jag, liksom många med mig, visste att det var på gång. Ändå hoppades vi på något annat. Ändå drog jag en besvikelsens suck. Klump i halsen. Konstig magkänsla (vilket faktiskt inte berodde på att jag blev matförgiftad samma dag, om jag nu inte ska ta det som ett tecken från ovan). Det känns inte bra. Jag vill inte.

Jag vet inte varför du blev socialdemokrat. Vi har alla våra anledningar, och det är precis så det ska vara.

Jag blev det för att jag vill bygga en bättre värld, och för att jag tror att socialdemokratin, den demokratiska socialismen, är vägen att gå. Jag vill se en värld där arbetarrörelsen i Europa jobbar med den i Afrika, i Asien och i Amerika för en annan värld och för globala rättigheter, för global arbetsrätt. Författningsdomstolar ser jag som ett hinder, inte ett verktyg, i den kampen.

Jag blev socialdemokrat för att jag tror att klassamhället, det globala såväl som det lokala, är det största hindret i kampen för en rättvisare värld. För att jag tror att genus, miljö och etnicitet alltid hör samman med klass. Resursfördelning och ett förnyat men likväl starkt välfärdssamhälle är steg mot målet om en värld där det är mindre viktigt vem din pappa är och mer viktigt vem du är. Höga skatter, en utbyggd offentlig sektor och högt bistånd är verktyg. Friskolor, privata sjukhus och patenten inom läkemedelsindustrin är hinder.

Jag blev socialdemokrat för att jag vill riva murar. Mellan Sverige och EU, mellan Vitryssland och omvärlden, mellan EU och Afrika och mellan Israel och Palestina. Socialdemokrat för att jag tror att även obekväma samtal är viktiga och för att obekväma samtalspartners ibland är allra viktigast. Socialdemokrat för att världen inte är svart eller vit.

Jag blev socialdemokrat för att jag vill vara med och kämpa för ett socialdemokratin, och därmed för en socialdemokratisk regering i Sverige.

Jag blev inte socialdemokrat för att uppmana människor att rösta på Miljöpartiet.

Bloggat: Adrian Kaba, Carina Brandow, Alex Tahir, Anton Andersson, Daniel Johansson, Jonas Morian, Kristian Krassman, Pooma,

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, socialdemokrati, Mona Sahlin, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, val 2010, valsamarbete

I övrigt:
Så är det ändå så att ska det vara blockregering så måste (v) vara med. Namnlistan finns här och facebookgruppen finns här.

Min tur att sosse-basha...

2008-10-08T08:30:00.009Z

Ibland påbörjas debatter jag vill hålla mig bort ifrån. Debatter som nästan inte är debatter, utan snarare handlar om vem som kastar bästa pajen, eller vem som träffar mitt i prick. Vi snackar demonisering av hög klass. Utav någon märklig anledning är jag dålig på att inte lägga mig i debatter jag inte vill lägga mig i.

Det pågår en konstig debatt om höger- och vänstersosserier inom sossebloggosfären just nu. Det är en konstig debatt utav flera skäl. Konstig för att den tycks ifrågasätta huruvida det ens finns höger och vänster inom (s). Det är klart det finns. Konstig för att den anklagar sosse-vänstern för att slänga mer skit på sosse-högern än tvärtom. Skulle nog säga att båda "sidorna" är lika goda kålsupare.

Så låtom oss vara ärliga. Det är klart det finns höger och vänster inom (s). Och självklart tycker jag att den socialdemokrati jag tror på är bättre än all annan socialdemokrati, annat vore ju märkligt. Jag skulle vilja påstå att det till och med är mycket positivt att det finns både höger och vänster inom socialdemokratin (även om undertecknad skulle föredra att höger stod lite mer till vänster). Det gynnar debatten och det gör det högre till tak, om det hanteras på rätt sätt. Men det kanske det inte alltid gör.

Att hantera höger-vänster-prylen innebär inte att vi ska låtsas som om det inte finns. Det innebär snarare att vi accepterar att det finns. Att vi diskuterar och bråkar, men ändå respekterar varandra. Så har det varit i min egen klubb, och så är det i princip inom hela S-studenter idag. Visst har vi en massa höger och vänster och kanske ännu fler i mitten, men vi har inte de där starka konflikterna som gör att s-bloggosfären idag präglas av en massa taffliga påhopp.

Att det finns höger och vänster är i sig inget problem, snarare är det ett måste. Det som däremot är problematiskt är uppdelningen i höger- och vänsterdistrikt som finns inom SSU och partiet. Där har vi något att bita i, och om du frågar mig är den uppdelningen och de konflikter den ger en av anledningarna till att (s) idag krymper. Och att S-studenter inte har den där tydliga uppdelningen kan vara en av många anledningar till at vi stadigt växer. SSU är långt ifrån det största ungdomsförbunden. Är det någon inom SSU som frågat sig varför?

Och så går vi vidare till konstigt påstående två. Vänstern slänger mer skit och är mer elitistisk än högern. Eller så är det inte så.

"Är det mycket kommunister inom S-studenter?"

"Kommunister? Vi är mest sossar."

"Ja, men kommunister du vet. Marxister. Vi hade massa i SSU. Fy fan alltså."

Hört den? Jag har gjort det. Och jag har hört liknande smörja en massa gånger. Eller varför inte klassikern:

"De där hör ju hemma i ett annat parti."

Gärna följt av lite hånskratt. Det är skitsnack som kommer från såväl höger som vänster. Same shit, different name. Ett uttryck som går väl att applicera på den skit som slängs mot andra sidan från såväl höger- som vänsterkant.

Avslutningsvis tänker jag generalisera. Vänstern betraktar högern som lite ondare och högern betrakar vänstern som naiv, elitistisk och farlig. Kanse är det just de förutfattade meningarna vi ska komma bort ifrån. Högern är kanske inte elak eller ond och vänstern är kanske inte farlig eller naiv. Vi kanske alla är sossar som vill göra Sverige och världen lite bättre, men vi delar inte samma uppfattning om vad det innebär. Att vi inte är eniga kanske inte innebär att vi måste uppmana varandra att byta parti.

Pajkastning och märkliga uppdelningar i höger- och vänsterdistrikt (där din etikett avgörs mer av vilken s-förening du tillhör än av vems åsikter du delar). Det är sånt vi behöver lämna bakom oss. Gärna så snabbt som möjligt.

Bloggat: Reza, Laakso, Jonas Morian, Sjölander, Silvferstrand, Jimmy, Eva-Lena, Hartman, Johanna Graf, Arvid Falk,

Läs annat intressant om politik, socialdemokrati, debatt, höger, vänster, SSU, socialdemokraterna

I övrigt:
På Ekonomikommentarer kan vi läsa om USA:s kreditmarknad. Anton Andersson om finanskrisen i USA och om krispaketet. Fridén anklagar Bellman för brott han kunde begått (egen tolkning av inlägget...).

Allvarligt.

2008-10-03T08:05:00.002Z

Något måste göras åt SJ. Blodsugare utan service. Vart finns de politiska initiativen?

Menar vi allvar med att förbättra miljön kanske vi skulle se till att det blir lite lättare att åka tåg!

//Catti
som försöker ta sig till Göteborg.

Från sossetoppen intet nytt.

2008-10-01T17:05:00.005Z

Så var vi där igen då. Nomineringsprocedurer som ingen förstår och plötsligt har valberedaren valberett klart och föreslår sig själv som listetta för Socialdemokraterna. Vem nominerade Marita Ulsvskog och hur gick den processen till?

Och om vi vill ta hem EU-politiken till Sverige, om vi vill skapa engagemang för EU-frågorna på hemmaplan, tror vi då att det bästa namnet är den person som varit partisekreterare under det stora medlemsrasets tid? Är det den person som tror att vi blir starkare genom att göra det enklare att vara passiv och som skickar hem lappar till oss där hon tycker att det är alla sossars skyldighet att prenumerera på AiP (missförstå mig rätt, jag gillar AiP)?

Nej. Det känns inte alls som den topp tre vi behöver. Det känns inte fräscht och inte kul. Det känns som att parlamentet fortsätter att vara reträttplats för sossetoppar.

Med andra ord: Från sossetoppen intet nytt.

Läs annat intressant om Marita Ulvskog, EU, EU-parlamentet, politik, socialdemokraterna

Svampar, kunskapskällor, generaler och Jan Eliasson.

2008-10-01T07:50:00.005Z

Igår var jag på SSK:s talarpub med Jan Eliasson. Han talade på temat "Sverige i världen - Världen i Sverige" och var som han varit varje gång jag lyssnat på honom fantastiskt bra. Politiskt och personligt, i en lagom blandning. Han talade om Sverige, om EU och om FN (och fyllde på med en mängd anekdoter). Jag tror att han talde i ungefär en timme, men vi hade nog kunnat sitta där och lyssna hela kvällen. Som svampar som bara sög in från en till synes outömlig kunskapskälla. Det var kort och gott väldigt häftigt, och enormt inspirerande.

Intressant att veta för alla Burmaister som jag vet läser den här bloggen är att Jan Eliasson faktiskt arbetat en del med Burma, och han berättade bland annat anekdoter från den tid då han för FN förhandlade med general Khin Nyunt (sedemera i husarrest) om att de rohyingas (muslimsk minoritet i Arakanstaten) som fördrivits till Bangladesh skulle få återvända till Burma.

Nåja. Jag känner att det här blev ett dagboksinlägg á la Carl Bildt, men så blir det ibland. Ikväll ska jag till Amnesty grupp 330 och prata om Burma. Jag kommer nog inte att inspirera som Jan Eliasson gjorde igår, men jag hoppas det ska bli intressanta diskussioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Eliasson, utrikespolitik, Burma, politik, SSK,

I övrigt:
Skriver Björn förbaskat vettigt om fru Gårman (ett jämställdhetsprojekt 2008?) och Ilsemarie skriver om sjukförsäkringarna och det moderata dubbelspelet. Laakso vill liberalisera äkenskapslagen och Jonas Morian funderar på ifall inte regeringen borde få sparken. Och sist men inte minst, läs Hannes Persson på Global Frihet om det vitryska valet.

Var det val i Vitryssland?

2008-09-29T07:45:00.003Z

Igår var det val i Europas sista diktatur, Vitryssland. I ett Vitryssland som på en gång är väldigt nära och väldigt långt borta. Frågan är om det ens kan kallas val när valmöjligheterna inte finns, när oppositionella jagas och det fria ordet förbjuds? Jag ställer mig tvekande.

Läs min eftervalskrönika, Friare än väntat?, på den liberala utrikesbloggen Global Frihet.

Läs även andra bloggares åsikter om Vitryssland, val, demokrati, diktatur, politik,

I övrigt:
Rekommenderas för den Vitrysslandsintresserade just Hannes Perssons Global Frihet, Liberala Studenters Vitrysslandsblogg och Amanda Lövkvists Lindrig Huliganism.

Mitt tal i fredags.

2008-09-28T18:11:00.005Z

Jag hade tänkt vänta med att lägga upp talet jag höll på Sergels Torg i fredags tills M. skickat bilderna från (den trots ljudkrånglet mycket lyckade) manifestationen. Men han är så seg så jag lägger upp talet ändå. Jag talade som styrelseledamot i Svenska Burmakommittén. S-studenters Burmautskott representerades av Frida Pejus.

Jag har aldrig lagt upp tal på bloggen tidigare. Jag vet inte om det ens är vettigt att göra. Speciellt som jag är så dålig på att hålla mig till manus när jag talar att det som står nedan bara är ungefär vad jag sa. Det är allt jag kan bjuda på:

Först och främst skulle jag vilja tacka alla våra medarrangörer som tillsammans med oss arbetat för att den här manifestationen skulle bli av. Men framförallt skulle jag vilja tacka alla som kommit hit. Det spelar otroligt stor roll att vi är här idag. Det här är viktigt.

På banderollen här nedan återges Nobelpristagerskan Aung San Suu Kyis uppmaning till omvärlden. Hon har bett oss att använda vår frihet för att främja Burmas frihet. Idag gör vi just det. Vi använder vår frihet för att främja Burmas frihet, använder våra röster för att tala för dem som tystats.

För nästan exakt ett år sedan stod jag i talarstolen vid en annan manifestation. Det var en ganska kall och grå fredagskväll på Medborgarplatsen här i Stockholm. Ni minns säkert den där fredagen, den fredagen då alla bar rött för Burma. Då tusen svenskar gick till Medborgarplatsen för att visa sitt stöd för de burmesiska demonstranter som mördats och fortfarande mördades på Burmas gator.

Jag minns det väl, jag minns det som en surrealistisk dag.Jag minns att jag var glad och upprymd, äntligen brydde sig Sverige, äntligen brydde sig världen om Burma. Jag minns att jag också var ledsen och orolig. Ledsen för att jag hade vänner som fängslats i Burma, orolig för att Burma snart skulle vara en glömd fråga igen.

Så här idag. Exakt ett år efter att militären öppnade eld mot fredliga demonstranter står vi här. Vi kanske inte är flera tusen men vi är här. Trots att mediebevakningen lagt sig.Trots att politiker som lovade att inte glömma Burma tycks ha glömt. Ett år senare har vi fortfarande inte glömt Burma. Och nästa år kommer vi inte heller att ha glömt Burma. Det är viktigt. Det spelar roll.

Under det år som gått har förtrycket i Burma hårdnat. Militärjuntan i landet har helt och fullt ignorerat omvärldens kritik och krav och fortsatt att förfölja, fängsla och mörda sina motståndare. Varje frisläppt politisk fånge har följts av två nyarresteringar. Varje löfte om bättring har följts av minst två svek.

Och så fortsätter det. Idag. Och imorgon.

På Medborgarplatsen förra året talade företrädare från samtliga partier i Riksdagen. Alla lovade att kämpa för Burmas frihet. Alla lovade att inte glömma. Idag är vi här för att påminna dem om deras löften, för det är just nu, när media tystnat och journalisterna åkt vidare, som Burmas folk behöver oss som mest.

Det burmesiska upproret tog inte slut när militären öppnade eld. Det tog inte slut när de arresterade U Gambira, Min Ko Naing, Zarganar och Ko Jimmy förra året. Det tog inte slut när de förra veckan arresterade fantastiska och modiga aktivisten Nilar Thein. Saffransrevolutionen fortsätter. Den är tystare. Den är lite svårare att upptäcker. Men den fortsätter varje dag.

Det demokratiska upproret i Burma har aldrig avstannat. Världen må ha glömt Burma under större delen av de senaste tjugo åren, men upproret har alltid pågått. Under tjugo år har demokratirörelsen kämpat med fredliga medel mot en militärjunta med en av Asiens största arméer. Det har varit och fortsätter att vara en allt annat än jämn kamp. Ändå vägrar burmeserna att ge upp. Ändå vägrar de att vara tysta.

Just därför spelar det vi gör här idag stor roll. I kampen mot de rika generalerna är folket i Burma helt beroende av att vårt stöd. Vårt stöd är viktigt. Vårt stöd spelar roll.

I Burma är det förbjudet att tala på riktigt. Den enda tillåtna sanningen är lögnen. Därför behöver de oss. Därför är vår röst viktig. Därför spelar vår röst roll.

Under det år som gått sedan Saffransrevolutionen har FN, med hjälp av sin särskilt utsände i Burma, Gambari, försökt att på olika sätt få juntan till förhandlingsbordet. Gambari har vid flera tillfällen rest till Burma, men bara en gång fått träffa den högsta generalen. De politiska konsekvenserna av hans besök har varit få, om några. Den burmesiska juntan har mött FN med stängda och vällåsta dörrar.

Gambari-processen har misslyckats. Antalet politiska fångar har fördubblats under det år som gått, och det fortsätter att öka.

Och så länge Burmas fängelser fylls av oppositionella kan den burmesiska juntans löften om demokratisering tas på allvar. Löften om samtal är tomma så länge den ene samtalspartnern fortsätter att döda och fängsla den andra.

Släppandet av samtliga politiska fångar, däribland munkledaren U Gambira och studentledaren Min Ko Naing, måste vara ett minimikrav. Det är en grundförutsättning för att riktiga förhandlingar överhuvudtaget ska kunna ta plats.

Under hösten kommer FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon att resa till Burma. Världsamfundets högsta representant. Han reser dit för att se om han kan åstadkomma det Gambari inte kunde. Vi hoppas att han lyckas.

Men som demokratirörelsens frontfigur och ledare, den fängslade Nobelpristagerskan Daw Aung Suu Kyi, en gång har sagt:

”Jag tror inte på människor som bara hoppas. Vi måste kämpa för det vi vill ha.”

På samma sätt som demokratirörelsen i Burma måste kämpa, måste omvärlden också kämpa. Sverige, och Sveriges regering, måste arbeta mot FN, för att ge Ban Ki Moon stöd i sitt uppdrag i Burma. För att alla politiska fångar ska släppas. För att förändringen någonsin ska komma.

Ban Ki Moon är världssamfundets högsta representant. Om han inte lyckas finns det ingen högre upp som vi kan skicka. Han måste lyckas. De politiska fångarna måste släppas.

Därför är vi här idag. Som en påminnelse och som en uppmaning. Sveriges röst måste höras, och den måste ställa krav. Det är viktigt, och vi kan spela roll.

Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, manifestation, demonstration, Sergels Torg, tal, demokrati, Saffron Revolution Day,

I övrigt:
Så höll även Frida J Metso och Maria Ferm tal. Och i publiken spottades en del bloggare, däribland Björn och Alexandra.

Demonstrera idag!

2008-09-26T08:30:00.005Z

För ett år sedan var vi tusentals på Medborgarplatsen. Vi var upprörda över att militärjuntan i Burma mördat, misshandlat och fängslat demonstranter. Idag har exakt ett år gott sedan militärjuntan började skjuta. Fortfarande sitter tusentals politiska fångar i Burmas fängelser. Fortfarande är förtrycket en del av burmesernas vardag. Fortfarande pågår kampen.

Idag, på Saffron Revolution Day, kommer människor världen över att samlas i manifestationer och demonstrationer för att stötta det burmesiska folkets kamp, för att minnas vad som hände för ett år sedan och för att minnas vad som sker idag. För att Saffransrevolutionen fortfarande pågår.

I Stockholm minns vi i en manifestation klockan 17.00 på Sergels Torg. För att minnas och för att påminna alla de politiker som lovade att inte glömma Burma om deras löften. Be there!

På talarlistan finns bland andra Maria Ferm, Frida J Metso, Frida Perjus och undertecknad.

Media: SR, Nyhetsmorgon,
Bloggat: Jonas Morian, Karin, Annika, Charlotte, Burmautskottet, Maria Ferm, Holmgren

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, Sergels Torg, politik, manifestation, demonstration, munkar, Saffransrevolutionen,

I övrigt:
Är min gode vän Peter Hallford med och pratar Burma på Sveriges Radio. Peter var min trygga punkt när jag kom som oerfaren volontär till Thailand och kan mer om Burma än någon annan svensk jag känner.

Ge mig en skattechock, Anders Borg!

2008-09-22T21:13:00.003Z

Jag har precis lyssnat på budgetdebatten. Och jag känner att jag måste säga det här:

Ge mig en skattechock!

I övrigt:
Var Borg aningen upphetsad under i princip hela debatten. Han talade i falsett och försökte undervisa alla motdebattörer i deras respektive partiideologi. Märkligt, men underhållande.

Det liberala demokratiska samtalet

2008-09-22T19:19:00.007Z

För att ha existensberättigande som politisk människa och kunna förvänta dig att bjudas in det demokratiska samtalet krävs att du:

är marknadsliberal och inte drömmer om annat.
hejar på rätt skurkstater.
hyllar rätt gamla anti-demokrater (läs Smith, Burke och Stuart Mill).
håller på rätt galningar i krigen.

Eller hur var det nu det skulle va?

Och innan jag blir anklagad för att vara antidemokrat så kan vi konstatera att nej, jag diggar vare sig Fidel eller Kim, och ja, jag blir upprörd då jag diskuterar med människor som diggar Fidel eller Kim (fast i ärlighetens namn har jag aldrig träffat någon Nordkorea-ivrare, även om jag vet att de finns). Poängen är att jag släpper gärna in alla som ser sig som vänster vänsterdebatten, och alla (även fundamentalistiska kristdemokrater) i den allmänna politiska debatten. Debatt är bra för demokratin, i alla lägen.

Jag behöver inte hålla med om allt de säger, men jag skulle dö för deras rätt att säga det (det var visst någon annan som sa något liknande en gång, måste varit en antidemokrat).

Läs annat intressant om demokrati, liberalism, yttrandefrihet, vänster, extremism, politik

I övrigt:
På I början av 2000-talet kan vi läsa om modern kolonialism. Alexandra ska demonstrera för Burma på fredag (as will I). Fridén skriver på det föga sexiga ämnet "Försäkringskassan" och på Ekonomikommentarer kan vi läsa om ekonomiska system och ekonomisk standard. Karin levererar dagens citat, direkt från plenum och Trotten recensserar ESF.

Röd tröja, någon?

2008-09-21T11:23:00.005Z

Vi närmar oss nu det som av den burmesiska oppositionen döpts till Saffron Revolution Day. 26 september. Exakt ett år sedan militären i Burma började skjuta på munkarna och på folket. I nättidningen Irrawaddy (som nu återhämtat sig från juntans it-attack) frågar sig Min Lwin vart Burmas munkar är nu? Skrämda, fördrivna, fängslade och mördade.

Själv frågar jag mig vart politiken och stödet är nu. Om en vecka är det ett år sedan tusentals svenskar sprang runt i röda tröjor för att stötta Burmas folk. Det är ett år sedan jag höll tal inför drygt 3000 människor på Medborgarplatsen. Det är ett år sedan företrädare från samtliga av Riksdagens partier lovade att inte glömma Burma.

På fredag, på Saffron Revolution Day, klockan 17.00 kommer Burmaaktiva svenskar samlas på Sergels Torg. För att minnas och för att påminna. Vi räknar inte med att det stöd vi fick för ett år sedan finns kvar idag. Vi räknar inte med att partiledare dyker upp i år. Vi räknar inte med att bli tusentals, och är mer än nöjda om vi blir hundra. Ett år efter massakrerna sitter människorna vi alla stöttade förra året fängslade. Och vi bryr oss inte längre, det är old news. Det är inte så lite tragiskt.

Är jag bitter? Inte ens hälften så bitter som de burmeser som fortfarande väntar och hoppas på omvärldens stöd.

Kom på fredag, och gå med i facebook-eventet här!

Bloggat: Brandow,

Läs annat intressant om Burma, politik, munkar, demonstrationer, demokrati, red shirt for Burma,

I övrigt:
Var jag förra veckan, den 11 september, på ett seminarium i Anna Lindhs minne. Temat var krisen i Makedonien 2001 och EU:s roll i konflikthantering. Ni kan läsa mitt referat ifrån ett tämligen spännande seminarium här. Fridén skriver riktigt klok om det borgerliga resonemanget kring ESF. Hartman skriver i sin tur om en mycket viktig frihetspjäs som visas under ESF i Malmö. Charlotte har varit på ESF, och levererar tips. På Ekonomikommentarer resoneras kring ekonomi utifrån diskussioner och rektioner under ESF. Anders Nilsson tycker att (s) måste hitta tillbaka till arbetarklassen. På s-buzz läser vi om bloggbävningseffekter. Jimmy tror att interna kritik är mer verksam än extern, och tycker att Sverige ska vara kva i EU. Alexandra har hittat exempel på socialliberal inom Fp (who would have thought?) och har dessutom tjuvlyssnat på Solnamoderaterna. Både Brandow (s) och Hallgren (c) kommenterar mitt inlägg om socialdemokrati, framtidens partipolitik och modern folkrörelse, och driver en viktig diskussion framåt.

FRA och den politiska tystnaden.

2008-09-18T08:27:00.010Z

Det är svårt att veta om det här är sant, men är det sant så är det väldigt oroväckande, och samtidigt föga förvånande. Att tiga ihjäl frågor är ju en tämligen vanlig politisk strategi som ibland kan vara skrämmande effektiv. Effektiviteten i politisk tystnad ligger delvis i den mediala tystnad som ofta följer, men kanske framförallt i att tystnaden hackar i demokratins grundvalar. Demokrati förutsätter samtal, och med tysta ledare får vi en svagare demokrati (och då måste medborgarna väsnas än mer).

Bloggat: Jonas Morian
Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA, regeringen, tystnad, demokrati

Tuff Blondinbella

2008-09-18T08:27:00.006Z

Jag skrev en gång ett inlägg utifrån mina egna upplevelser om att vara ung och tjej och om hur tufft det är. Inlägget hette Det är ett helvete att vara ung och tjej. Många killar blev kinkiga (för det är också jobbigt att vara ung och kille också). Isabella Löwengrip skriver idag på liknande tema, och hon gör det bra. Hennes erfarenheter och infallsvinklar och prespektiv må skilja sig från mina, men det gör dem varken sämre eller mindre relevanta. Och det är för få unga tjejer som vågar säga ifrån när kraven blir absurt höga, därför: Rekommenderas.

Arvid Falk är här

2008-09-18T08:27:00.002Z

Idag får vi så äntligen svaret på frågan "Vem är Arvid Falk?". Sök själv svaret här, och konstatera sedan att det är på tiden!

Läs även andra bloggares åsikter om Arvid Falk, debattsida, nya media, vänster, politik

Årgång 88?

2008-09-15T20:59:00.002Z

Under de senaste har något hundratal nätsurfande glassälskare med förkärlek för min egen favoritglass (88:an) av just årgång 88 (lite konstigt) surfat sig fram till min blogg. Jag misstänker att de hamnar här för att jag en gång skrev ett inlägg som bara delvis handlade om 80-talsglass (Mer glass åt studenterna!) och jag anar att det rör sig om en tävling.

För att underlätta för dessa tävlande/glassälskande kan jag dels tipsa om GB:s alldeles egen hemsida och dels berätta att den kostade fem kronor. Lycka till!

Socialdemokrat i kläm (II)

2008-09-15T17:09:00.005Z

Så var jag tillbaks där jag mer eller kanske snarare mindre avslutade förra veckan, innan jag gick in i en dimma av feber, varmt te och förbannad hosta. Någonstans landade jag i min monologdiskussion i att en progressiv politik kräver en progressiv folkrörelse, och det är vi inte idag. Och då får vi kanske den politik vi förtjänar.

Frågan blir då, hur vänder vi trenden? För den går att vända. Och ju mer jag skriver på det här inlägget inser jag att det här kommer att bli en lång följetång med många inlägg på delvis samma tema. Det första blir tänligen organisatoriskt och fokuserar på de traditionella s-föreningarna, med fördelar och brister. Jag hoppas på kommentarer, idéer och mothugg i kommentarsfältet.

Jag tror att svaret i hög grad ligger i ett begrepp som missbrukats en och två gånger för mycket sedan valförlusten 2006, förnyelse. Någonstans är det ändå så att vi förlorar medlemmar på grund av vad vi är. S-studenter Malmös fd ordförande J. brukade ofta säga att en organisation får de medlemmar den förtjänar, och det ligger bestämt något i det. Och om det ligger något i det måste vi tänka om, på många plan.

Uppenbarligen är vi, både inom ungdomsrörelsen och inom den "vuxna rörelsen", dåliga på att värva och behålla medlemmar. När det stora socialdemokratiska medlemsraset i våras uppmärksammades i media var svaret från partiledningen företrädd av Marita Ulvskog att vi skulle ta tag i problemen. Hon sa dels att vi ska börja använda oss av "lockbeten" såsom enklare rutiner och större acceptans för medlemmar som vill vara passiva medlemmar. Hon sa också att det ska göra skillnad att vara medlem, och om det sistnämnda är jag enig. Vad som menas med enklare rutiner vet jag inte riktigt men att satsa på ökad acceptans för passiva medlemmar (vilket jag misstänker är syftet med "supporterkampanjen") tror jag är att skjuta sig själv i foten.

Vad som däremot borde göras är det omvända: gör det lättare att vara aktiv medlem.

De lokala s-föreningarna har en viktig roll att spela inom arbetarrörelsen och det kommer de att fortsätta att ha, men vi måste bli bättre på att skapa och möjliggöra för alternativa former av föreningar och nätverk. Det må ha funnits en tid då en lokal s-förening som träffas regelbundet i en lokal i närområden och diskuterar politik var det allra mest naturliga för de allra flesta. Så är det inte nödvändigtvis längre alltid och för alla. Ett par anledningar till varför det är så lyder som följer:

Idag är vår befolkning ganska rörlig, dels flyttar vi inom och utanför Sverige men likaså flyttar vi inom städerna. Inte minst dagens unga i storstäderna, som ofta får vänta år på ett eget hyreskontrakt, flyttar runt mellan olika lägenheter i olika delar av staden. För mig och för många med mig är det inget ovanligt att byta stadsdel tre-fyra gånger om året.

Möjligheten att undvara ett par timmar en eftermiddag är långt ifrån självklar för många. Inte minst småbarnsföräldrar och för den delen ensamstående småbarnsföräldrar har ofta svårt att komma ifrån för att gå på möten klockan 18. Så misstänker jag att det alltid delvis har varit och jag tror att det tidigare löstes med hjälp av Unga Örnars barnverksamhet (rätta mig om jag har fel här), men idag fyller inte längre Unga Örnar den funktionen och det kanske inte heller är 2000-talets enda lösning.

Samtidigt som antalet partiaktiva sjunker växer olika enfrågeorganisationer sig starka. Frågan vi här bör ställa oss är varför de väljer att engagera sig i organisationer som förvisso är politiska men inte partipolitiska för att driva sina frågor, istället för att driva de frågorna hos oss. Här skulle någo kanske svara att de i enfrågeorganisationer hittar andra som är intresserade av samma saker som de själva är. Följdfrågan blir då givetvis varför är det inte lika enkelt att hitta likasinnade hos oss? Det borde det verkligen vara. Men de lokala s-föreningarna är relativt små (när vi talar om antalet mötesaktiva) och för den unge nyblivne sosse som kommer till en s-förening och hoppas kunna driva en radikal miljöpolitik eller frågan om den strukturella diskrimineringen av funktionsnedsatta eller demokrati på Kuba är det långt ifrån självklart att hitta den där likasinnade som brinner för samma sak i s-förneingen. Därmed inte sagt att det inte finns många socialdemokrater som brinner för just de där frågorna, men socialdemokratin har inte lyckats skapa bra och enkla forum för sakfrågorna i partipolitiken.

Som komplement till (men bara delvis i konkurrens med) de lokala s-föreningarna menar jag att vi borde:

uppmuntra skapandet av s-föreningar som inte enbart är knutna till stadsdel (och detta görs redan i viss mån på olika håll runt om i landet).
möjliggöra startandet av virituella s-föreningar. Med dagens teknik är det inte alls omöjligt att tänka sig möten via till exempel Skype, eller för den delen föreningsverksamhet som har sin bas i ett socialt forum. Det givetvis underätta för sossar som vill vara med och som vill vara aktiva men som inte kan klockan 18 en vardag (tänker inte minst på småbarnsföräldrar och sossar boende utomlands).
underlätta skapandet av nationella nätverk á la S-studenter. Delar av det som sedan tidernas begynnelse (typ) varit utskottsverksamhet för ett fåtal av sina klubbar nominerade S-studenter är nu på väg att bli något mycket större och mer spännande, nätverk. Det hela är egentligen både enkelt och naturligt, ovanpå S-studenters föreningsstruktur med lokala föreningar och så vidare finns också nationella nätverk för personer intresserade av särskilda frågor. För den Burmaintresserade finns förstås Burmautskottet och för den kårpolitiskt aktive startas nu ett kårpolitiskt nätverk. I verksamhetsplanen för 2008/2009 står också att S-studenter ska underlätta skapandet av nya nätverk, vilket är helt och hållet rätt väg att gå.Ett liknande arbete pågår i Malmö i form av projektet Folk i Rörelse.

Men om vi ska lyckas med något av det ovan nämna måste vi sluta att föreställa oss att människor inte vill vara politiskt aktiva. Människor är som människor ständigt politiskt aktiva, vi måste bara ge dem utrymme för sin aktivitet hos oss. Så enkelt, eller svårt, är det.

Läs annat intressant om politik, socialdemokrati, socialdemokraterna,

I övrigt:
Tycker Anders Nilsson att det är tabu med allt som inte anses vänster inom socialdemokratin (vilket jag helt missat). Tahir har helt tappat tron på både partipolitik och representativ demokrati. Brihed rapporterar inför den demonstration jag sett fram emot i flera veckor men nu kommer missa på grund av feber. Emilia vill politisera mera. På Ekonomikommentarer kan vi läsa om barnslig själviskhet. Holmgren fortsätter att hålla koll på s-bloggosfären. Brandow skriver om råttornas invasion av Burma.

Också har jag lyckats kladda ner två inlägg till idag, på Alliansfritt Sverige om biståndspolitiken och FRA och på Burmabloggen om en riktigt kass svensk utrikespolitik.

Fem år.

2008-09-11T12:04:00.005Z

Jag och lillebror J. hade hade varit ute och seglat på Vänern. Vi hade stuckit ut tidig eftermiddag och på sjön hade vi ingen tv eller radio eller påsatta mobiler. Vi var på väg hem med seglarväskorna i händerna och seglarkläderna på. Vi hade precis gått över Gubbholmsbron när vi såg sms:et från R. där det stod att någon anfallit Anna med kniv. Vi tog det lätt. Tänkte att media, sin vana trogen, säkert blåst upp det hela. I efterhand önskar jag att vi hade haft rätt.

Idag minns vi Anna.

Socialdemokrat i kläm.

2008-09-09T09:30:00.009Z

Jag skrev igår om min besvikelse över rådslagen och över socialdemokrati i opposition. I kommentarsfältet finns en hel del andra frustrerade kommentarer, och i en sådan ställer Alex Tahir (SSK) den där frågan som vi som känner oss besvikna måste kunna svara på. Om vi nu är besvikna och vill något annat, hur förändrar vi? Till det kommer följdfrågan vad är det egentligen vi vill förändra?

Jag tänker inte låtsas att jag sitter inne på svaren men jag har tankar kring vad som är problemet. Det tror jag vi alla har. Det blir en lång textmassa som säger saker som ofta sagts, men som vi bör säga igen och igen och igen. Den första frågan är vilket problemet egentligen är, och att säga att problemet kort och gott är en högervridning är alldeles för enkelt (högervridningen är kanske snarare ett symptom på problemet).

Rådslagen i sig är inte problemet. Problemet/n ligger djupare och är ingrodda i tradition och kultur. För ett par månader sedan talades det faktiskt högt om problemet med medelåldern inom socialdemokratin, som är hög. Det talades högt om det en stund, och sedan kom "Supporterkampanjen" som någon slags medicin. Ett nytt sätt att rekrytera som skulle vara modernt och locka nya grupper (läs yngre människor). Och jag tror bestämt att partiet tänker bak och fram.

Om vi först konstaterar två saker. För att en folkrörelse ska vara en folkrörelse krävs folk. Den höga medelåldern i partiet innebär inte att vi har extremt många gamla utan att vi har extremt få unga. Att påstå att vi därför måste se den höga medelåldern som ett problem innebär på intet sätt att jag inte respekterar de äldre i rörelsen och värdesätter deras erfarenheter, utan att jag vill att vi ska vara en folkrörelse också när jag själv är 40 eller 50 år. För utan folk är vi som sagt ingen folkrörelse, utan något annat.

Utan folkrörelse är vi då vad? En elitorganisation är ett svar. En kampanjorganisation är ett annat svar. Är det att se som ett problem? Utan att skrika ja på reflex måste vi ställa oss den frågan på allvar. En organisation med få medlemmar som driver kampanjer kan ju vara nog så effektiv och det finns de som hävdar att partipolitik var ett 1900-talsfenomen. Ett tänkbart framtidsscenario är ett scenario där vi ser partier med relativt få medlemmar och däremot sakfrågeorganisationer med många medlemmar som lobbar mot partierna. Är det nödvändigtvis dåligt?

Jag tror ju det. Och jag ska försöka förklara varför.

I valanalysen som (s) gjorde efter det förlorade valet 2006 pekades den förlorade medelklassen ut som det stora problemet (medan LO talade om att vi gjorde vårt sämsta val ibland LO-kollektivet). Inte minst talades det om medelklassen i Stockholm. Huruvida det var (s) eller LO som hade rätt låter jag vara osagt, jag tänker mig att båda hade en del rätt och en del fel, men det intressanta är vad som skett sedan dess. Rådslagen har gång på gång presenterat förslag som känns riktade mot just medelklassen i Stockholm. Mot just de grupper som valanalysen pekade ut som de grupper som gjorde att vi förlorade valet. Styr valanalysen rådslagen? Det kan jag inte svära på, men visst har den påverkat debatt och diskussion efter valförlusten, på gott och ont.

Missförstå mig rätt här. Jag inser att vi måste vinna medelklassen. Och det är klart vi måste göra valanalyser och diskutera dem och ha med dem i debatt, diskussion och formandet av politiken. Men vi ska inte låta dem styra oss blint. Målet för socialdemokratin ska inte enbart vara att vinna nästa val, målet måste vara att skapa ett bättre samhälle. Och visst går de delvis hand i hand, men bara delvis. Låter vi valanalysen styra oss för mycket och enbart ser till vad vi gjorde fel och vad vi nu ska göra rätt riskerar vi att förlora siktet på det som gjorde att jag och många med mig blev socialdemokrater, den stundtals naiva med nog så viktiga drömmen om ett bättre Sverige och en bättre värld. Ifall målet enbart är att vinna val blir vi de facto en kampanjorganisation med siktet inställt på vinst och makt och som sådan mycket känslig för lobbyism, populism och trender.

Är vi då dessutom en organisation med få medlemmar, vilket vi idag är på väg att bli, finns få som kan sätta något emot kampanjledningen. Med få medlemmar som driver sin politik uppåt och ställer krav underifrån blir organisationen som sådan mer känslig mot andra organisationers påtryckningar. Mer lämnas åt toppen och de är relativt få, och få är sämre än fler. (För den som betvivlar det rekommenderar jag snar läsning av Roberth A Dahls "Demokratin och dess antagonister".) En folkrörelse står emot populism och lobbyism bättre. En folkrörelse med demokratiska strukturer och genomskinlighet står emot korruption bättre än vilken kampanjorganisation som helst.

Min slutsats, för den som inte orkade igenom textmassan, är att folkrörelse är viktigt. Min slutsats blir också att rådslagen och "tänket" i partitoppen är styrt av valanlyser och kampanjtänk i alldeles för hög grad.

Det är lite som en ond cirkel. Vi är en folkrörelse som haltar. SSU och S-studenter (framtidens partister) är förhållandevis pyttiga organisationer. Om det fortsätter på det här viset så kommer jag när jag är 50 år, om jag fortfarande är partimedlem då, att tillhöra en mycket liten klick, en politisk elit om man så vill. Samtidigt går partiet en väg där de tycks styras av kampanjtänk och valanalyser, och där de tycks oförmögna att vända medlemstrenden. Det ovanifrånperspektiv som finns i många av initiativen från 68:an gör i sin tur att många medlemmar känner sig överkörda och exkluderade (något jag grundar helt på egna erfarenheter och antaganden, men tror är sant). Jag tror att den frustration jag och bevisligen en del andra känner främst bottnar i att vi känner oss vilsna och kanske klämda emellan folkrörelseidealet och kampanjorganisationen.

Där har ni min version av ett av socialdemokratins i min mening största problem. Utmaningen är att finna lösningen/arna. Och det här inlägget blev så långt att fortsättningen kommer imorgon.

Andra skriver om socialdemokratiska idéer och rörelser (från s-bloggar.se): Oscar Pettersson, Björn Andersson, Sahlén Karlsson, Enn Kokk, Silfverstrand, Hillén Ahlström, Emilia, Landin, Hultqvist, Olsson, Brodén, Jansson, Javid,

Läs även annat intressant om socialdemokrati, politik, socialdemokraterna, folkrörelse, partipolitik,

I övrigt:
Skriver S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs en förbaskat bra replik på en replik som Katrine Kielos skrev på en artikel som Kajsa skrev... Lite många led, men riktigt bra och mycket läsvärt (dessutom kul med replikväxlingen mellan två av de stora bland vänsterns unga intellektuella). Och sen skriver Ilse-Marie om ett oroväckande skifte, ett retoriskt skifte.

EU värnar demokrati... (och fräscha investeringsmöjligheter?)

2008-09-08T14:39:00.005Z

Frankrikes regering vill att EU ska släppa på de sanktioner mot Burma som EU infört mot Burma. De menar att sanktionerna minskar det politiska engagemanget i Burma. Sanktionerna ifråga är de sanktioner som säger att europeiska ministrar inte reser till Burma.

Beslutet kommer troligen (de är ju lite luddiga med informationen från EU-topparna) att tas redan under ministermötet den 15-16 september.

Jag försöker att behålla lugnet.

Tänker. Hur tänker de?

Vi har inom EU länge talat om konsekvens i våra sanktioner. Det vill säga, ifall vi lyfter sanktioner ska det vara som ett svar på att juntan gått en del av våra krav till mötes. Det kan till exempel handla om släppandet av politiska fångar, ekonomiska reformer eller initiativ till den trepartsdialog vi (EU) krävt.

Att lyfta sanktionerna i september 2008, ett år efter Saffransrevolutionen och massakrerna i Burma skickar ett minst sagt märkligt budskap, både till oppositionen som ber om vårt stöd och till juntan som får en del av det internationella erkännande de så gärna vill ha.

Under året som gått har arresteringar, mord, "försvinnanden" och andra brott mot mänskliga rättigheter ökat. I samband med cyklonen i maj 2008 förskingrades biståndspengar en masse och olika etniska grupper fick inget bistånd alls, katastrofen blev ett vapen i juntans etniska rensning.

Det här vill vi nu belöna genom att lyfta sanktionerna? För att politiskt samarbete med juntan gynnar demokratiutvecklingen? Samma typ av argument användes när Burma släpptes in i både ASEAN och ASEM, och sedan det skedde har brotten mot MR ökat, inte minskat (det ekonomiska samarbetet å andra sidan... har ökat).

En ledare i DN för någon dag sedan handlade om saknaden efter Anna Lindh, efter en svensk utrikespolitik. När jag hör vad som håller på att hända med EUs Burmalinje känner jag precis samma saknad. Tänkt om Sveriges nuvarande utrikesminister vågade sätta ner foten för Burma och käfta emot lite när Frankrike (för i övrigt det europeiska land med mest pengar i Burma) domderar.

Ska vi lyfta resesanktionerna mot Burma måste det lyftandet förenas med andra krav. Annars har alla de cyniker som menar att väst skiter helt och fullt i Burmas folk och bara vill ha dess rikedomar (och pr-cred för att vi säger att vi tycker juntan är dum) fått helt rätt. Det är rimligt att EU förhandlar fram krav som juntan måste uppfylla innan sanktionerna lyfts. Det är nödvändigt att införa andra sanktioner som motvikt, förslagsvis riktade sanktioner mot exempelvis finansiella transaktioner. Driv det, Carl Bildt!

Läs annat intressant om politik, utrikespolitik, Burma, Anna Lindh, Carl Bildt, sanktioner, EU, mänskliga rättigheter,

I övrigt:
Skriver Björn om MUFs miljörapport. Charlotte skriver om en tystnad eller tystad sexköpsdebatt. Brandow om internationell politik och EU. Silfverstrand om minnet efter Anna. Daniel tipsar om en krönika om något det talas alldeles för tyst om alldeles för ofta och Alex Tahir Klein-analyserar SAP.

In(s)pirera mig!

2008-09-08T10:42:00.002Z

När sossarna började med rådslagen var jag positivt inställd till de samma. I nuläget ser jag inte hur dessa på något vis har stärkt partiet, fått medlemmarna att känna sig mer inkluderande eller format en modern socialdemokratisk politik.

Istället ser jag hur vi gång på gång svarat på den borgerliga politiken genom att acceptera deras problemformuleringar och komma med lösningar som är aningens bättre. Ifall högerns bild av vad som är problemet/n accepteras rakt av, hur kan vi då tro att lösningarna blir annat än bara lite mer vänster än högerns? Frågan som legat hängande i luften sedan valet 2006 hänger kvar, när börjar vi formulera egna problemställningar? När börjar vi måla vår bild av samhället?

Och nej, det är inte egen politik jag eftersöker, för det har vi. Vi har en egen politik och den är helt okej (varken mer eller mindre). Men vår politik grundar sig, precis som borgarnas, på problem som formulerats av den nuvarande regeringen och dess sympatisörer. Nyligen har det blivit extra tydligt just hur mycket vi köpt borgarnas problemformuleringar i och med att Björklunds "skolbluff" uppdagats, en bluff som helt och hållet köpts av Marie Granlund och sossetoppen, trots ivrig kritik från olika håll inom rörelsen.

Det jag eftersöker är ett vågande, ett problematiserande, ett mod och en socialdemokrati som inger framtidsoptimism. Jag vill öppna tidningen och läsa s-debattartiklar som får mig att le och känna mig stolt. Jag vill att det ska kännas som att vi törs och kan. Lite "Yes, we can!" inom socialdemokratin hade inte skadat någon annan än högern. Men det saknas mig.

I övrigt:
Helgen som gått har varit så där intensiv som den alltid är när hela S-studenters Burmautskott ses för långmöte. Intensiv, inspirerande och superkul. Därmed är jag trött, inspirerad och stolt över att få vara del av något som är så ball. You rock, som man säger.

Läsannat intressant om politik, socialdemokraterna, ideologi, rådslag, socialdemokrati,

Ung socialdemokrat = SSU Stockholm?

2008-09-02T13:38:00.008Z

Fyra unga sossar från SSU Stockholm som har startat en blogg. Sossebloggen (internets första socialdemokratiska blogg). Jag hittade den först via Emilias blogg, och tänkte att det verkade vara ett bra initiativ. Sen läste jag texten. Det är nog fortfarande ett helt okej initiativ. Undantaget några små detaljer. De unga sossarna (som jag misstänker inte är särskilt mycket yngre än jag) skriver:

"Det finns många röster på internet idag som säger sig vara socialdemokratiska. Vissa av dem får väldigt stort genomslag trots att många som är aktiva inom det socialdemokratiska partiet aldrig har hört talas om dem."

Och jag antar att jag med hyfsat vällästa bloggar är en av dessa s-bloggare utan legitimitet men det spelar mindre roll. Det är inte det som gör att jag ställer mig frågande.

Först och främst kan vi kanske konstatera att socialdemokraterna är större än både SSU och, believe it or not, Stockholm. Sedan till det mest beklämande i texten. "trots att många som är aktiva inom det socialdemokratiska partiet aldrig hört talas om dem." Och?

Måste socialdemokrater som diskuterar i bloggosfären vara kända inom partiet för att få uttala sig? Måste jag och du "vara någon" för att våra röster ska spela roll? Är inte själva poängen med folkrörelseidealet just det motsatta?

Kanske har SSU-gänget skrivit som de gjort för att de vill provocera. Kanske vittnar det om en elitism inom arbetarrörelsen. Hur jag än vrider och vänder på det är det framförallt beklämande.

Låt oss vara uppriktiga och ärliga. Ung socialdemokrati är mer än det som ryms inom SSU Stockholms väggar. Sossebloggen är inte som de själva skriver den första sossebloggen. Därmed inte sagt att inte fler unga sossar, SSU:sre, S-studenter eller andra, är välkomna in i debatten. Därmed inte sagt att debatten skulle må bra av en öppen vänstervridning. Mer bloggar, mer debatt, mer bra. Så jag hälsar de riktiga sossarna som är riktigt unga välkomna.

Bloggat: Alexandra, politikerbloggen, Ledarbloggen, Bloggen Bent

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, s-bloggar, politik, socialdemokrati, socialdemokraterna, SSU, SSU Stockholm

I övrigt:
Har det dykt upp ett annat välommet s-inslag i bloggosfären. Bloggen S-buzz lanseras idag av initiativtagaren Johan Holmgren (den andra sossebloggen?). Gott så.

Att digga Obama.

2008-09-02T12:20:00.004Z

Jo, jag gör ju det. Jag kan inte hjälpa att jag följer kampanjen med nästan lite märkligt intresse. Så här följer mina något flummiga funderingar kring min egen fascination för Obama. Eftersom folk ständgt påpekar för mig att den är lite knepig.

Och jag vet att han aldrig kommer kunna leva upp till mina förväntningar. Jag vet att han är en högerpolitiker. Jag vet allt det där. Men det är något med denna man. Något som är mer än bara retorik och spektakel. Jag tror det och jag tänker fortsätta tro det tills motsatsen bevisas.

Jag började följa Obama 2006, några månader innan han offentliggjorde sin kandidatur. Sedan har jag följt med och hoppats och trott, och jag fortsätter att göra det. Det handlar inte om att jag inbillar mig att USA under Obama skulle bli mitt förtrollade drömland, eller ens i närheten. Jag tror inte att han är vänster, det vore absurt att påstå. Så vad är det då hos Obama?

Jag har försökt formulera det här länge, utan att lyckas. Kanske för att jag inte riktigt vet själv. Det är behovet av något annat än Bush, förstås. Det är sättet han bedrivit kampanjen och de många nya väljare han nått ut till, helt klart. Det är retoriken, det måste jag erkänna. Men så är det något mer. Något som får mig att, aningen naivt kanske, hoppas på att Obama skulle kunna vara en början på ngt större och bättre. Något mer och bortom kapital och moralism. Kanske är det bästa sättet för mig att förklara vad det är som gör att jag diggar honom så hårt att hänvisa till hans reaktioner på den senaste politiska "skandalen" i USA. Sarah Palin (McCains vicekandidat) har en dotter som är 17 år och dessutom gravid. Obamas kommentar på det hela: "Det här är ingen som har med valet att göra."

Helt rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, politik, Sarah Palin, John McCain

I övrigt:
Har mitt inlägg om föräldraförsäkringen genererat en del reaktioner. Bloggen Bent, Lars Petter, Peter Karlberg och Mary är inte med på noterna medan Händelsehorisont, Sundesten Landin och Tjockalocka är mer med.

Jag ser också att Alexandra hittat bloggen som bär namnet Sossebloggen och som menar sig vara den första sossebloggen på nätet (vi vanliga sossar är tydligen inte tillräckligt mycket sossar). Jag måste skriva mer om det här vis senare tillfälle känner jag, men så länge instämmer jag i vad som Alexandra skriver.

Ekonomikommentarer tycker att själviskhet är barnsligt, och jag tycker att det var ett vackert konstaterande. Fridén rapporterar från ett nyvaket Rosenbad.

Föräldraförsäkringen och den liberalkonservativa paradoxen

2008-08-31T14:00:00.005+01:00

De är lustiga, där ute på högerkanten. Liberala individualister till max och allt som är det minsta lilla kollektivt kan vi slänga i soptunnan. Var och en, för sig själv. Kollektivismen är ute och individualismen är inne. Hålla på och bunta ihop oss i konstiga kollektiv. Individualist javisst.

Känns det igen?

Jo, visst. Sådär brukar det låta. Maxat individualistiskt, tills det kommer till det enda kollektiv som högern diggar och försvarar hårt: Den heliga kärnfamiljen. Allt ska baseras på individen, utom det som rör familjen. För där blir individualismen helt och hållet otänkbar.

En individuell föräldraförsäkring, där vi utgår ifrån individen istället för den heliga kärnfamiljen och den minst lika heteroheliga institutionen äktenskapet, det är detaljstyrning av familjelivet.

Är det bara jag som upplever den konservativa paradoxen i det fuskliberala resonemanget?

Individuell föräldraförsäkring är inte kvotering, trots att media envist kallar försäkringsförslaget just det. Men vad är kvoterande med en individualisering? Låt föräldraförsäkringen baseras på individen, inte på ett socialt skapat kollektiv. Det är ju det enda rimliga.

Bloggat: Falk, Krassman, Alexandra, Weimers, Bloggen Bent, Alliansfritt
Mer media: SvD, SvD2,

Läs annat intressant om föräldraförsäkring, individuell föräldraförsäkring, politik, konservatism, liberalism, individualism, kollektivism

I övrigt:
Ska jag på Allsång mot högern i Vitabergsparken klockan 18 ikväll. Jag hoppas vi blir många och jag hoppas vi slipper regn och rusk. Skulle det ändå regna har jag investerat i ett par nya stövlar som tål höstvädret betydligt bättre än mina utslitna sommarskor (mer modebloggare än såhär blir jag aldrig).

Socialdemokratisk bostadspolitik 2010?

2008-08-30T12:12:00.003+01:00

Jag är 24 år och socialdemokrat. Jag är nyinflyttad till ett Stockholm där möjligheterna att hyra lägenhet blir svårare och svårare. Hyra i första hand går knappt, det finns nästan inga hyresettor kvar. Hyra i andra hand går knappt, jag kan inte betala sjutusen för en etta. Jag känner mig för gammal för att var inneboende och jag har inte råd att köpa. Jag är inte ensam.

Och på vilket sätt skulle socialdemokratisk bostadspolitik hjälpa mig? Just nu vet jag faktiskt inte. Inte alls, om Carina Moberg får bestämma.

Vi ska inte närma oss marknadshyror. Vi ska inte lämna politiken åt marknaden. Vi ska föra en politik med jämlikhet i ständigt fokus.

Bloggat: Alex Tahir,

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokrati, bostadspolitik, Carina Moberg, socialdemokraterna, marknadshyror

I övrigt:
Förklarar Alexandra på Badlands varför tjejer inte bör få rösta. Marlene om det rödgröna alternativet. Alexandra, Marta, Krassman om delad föräldraförsäkring. Lars tycker vi ska rösta på Oscar. Martins gästskribent vill åt sossarna. Brandow och Karin om Suu Kyis matvägran.

Och nej, jämställdhet dödar inte passionen. Jämställdhet är damn sexy.

Arvid Falk...

2008-08-29T15:00:00.002+01:00

...behövs idag. Men vem är Arvid Falk, egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om Arvid Falk

(v) is in.

2008-08-28T11:35:00.004+01:00

Alliansregeringen har givit oss ett och annat att dra lärdom av. En viktig sådan sak är att det där med högerpolitik inte är socialdemokrati (!?). En annan lärdom är att koalitionsregeringar inte är en bra idé. En tredje är att demokrati tjänar på bred opposition (dvs från höger och vänster). Flerpartisystemet är viktigt och tvåpartitendensen i Sverige måste aktivt motarbetas.

Att jag inte vill se en koalitionsregering efter nästa val är knappast nytt, men när nu vänsterblocket börjat samarbeta inför valet 2010 är det viktigt att också Vänsterpartiet finns med. Därför är det glädjande att se att vänsterledaren Ohly nu har sagt ja till ett röd-röd-grönt samarbeta inför valet 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Ohly, Vänsterpartiet, val 2010,

I övrigt:
Formulerar Jimmy den här veckans favorit-citat i ett inlägg kring demokratiprojektet Irak. Karin skriver mycket bra om en bok jag just nu läser och tänker enormt mycket kring. Makan är kritisk till politiskt tillsatta nämndemän (och jag är benägen att hålla med). På Ekonomikommentarer kommenteras globala klassklyftor och på Alliansfritt kommenterar jag nationella sådana. Laakso är smått oroad över samhällsutvecklingen i Sverige under blått styre.

Sveriges bästa författare är...

2008-08-28T08:50:00.003+01:00

...Jonas Hassen Khemiri. En satans sanslös språkgud och en berättargeni och en ordkonstnär utan dess like.

Nu var det sagt.

Bekämpa storebror och värna lillebror.

2008-08-26T16:53:00.006+01:00

Ibland läser jag inlägg som sätter ord på något jag själv gått och funderat på, och sätter ord på det på ett mycket bättre sätt än jag lyckats göra. Ett sånt finnes idag på Magnus tankar, och handlar om storebror och lillebror, övervakning å ena sidan, och offentlighetsprincip och insyn å andra sidan. Läs och begrunda.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, övervakning, FRA, storebrorssamhälle,

I övrigt:
Resonerar Jimmy kring demokrati och expertstyre. Marlene tycker till om socialdemokratins ledare. Monica ser en partiledare utan kläder. El Rubio talar klokt. Makan tycker också att nya Sverige är sjukt. Och Luciano borde vara skarpare i sin kritik av (m)-rasismen.

Det nya Sverige - Ett spegelvänt Sverige

2008-08-26T13:29:00.007+01:00

Jag fick ett mail från M. idag med en bifogad länk till en artikel från helvetet. Det kändes så när jag läste det. Men det var en artikel från Västra Götaland och från Sverige.

Från ett Sverige där alla människor är lika värda och oskyldiga tills motsatsen bevisats. Från ett Sverige där Skandiabanken stoppar människor med "muslimklingande namn" från att göra överföringar. Allt i kampen mot terrorismens "goda namn".

Det här måste vara droppen, men jag tror inte att det är det. För samtidigt har vi FRA. Samtidigt går moderaterna ut i en otäck debattartikel och kräver hårdare krav på invandrarna.

Det här händer verkligen och det här händer verkligen här. Inte i USA. Inte i Danmark. Här.

Jag är trött på retoriken och på att stå och se på. Vi måste vända på frågorna. Högre krav på invandrare? Varför inte högre krav på det svenska samhället? Kampen mot terrorismen? Varför inte försvaret av de mänskliga rättigheterna, också för personer med muslimklingande namn?

"Acceptera och bli accepterad" skriver migrationsminister Billström med flera idag på DN Debatt. Vi snackar värderingar. Men vad är det för värderingar moderaterna vill att människor som kommer till Sverige ska acceptera? Värderingar som säger att det är okej att muslimer inte får överföra pengar utomlands. Värderingar som säger att muslimer är lite mer benägna att vara terrorister, och därför måste kränkas dagligen. Acceptera, säger Billström. Vägra acceptera, säger jag.

Vi är på väg mot ett otäckt Sverige. Ett Sverige där det spelar all roll vad du heter i efternamn och vilken gud du tror på, och mindre roll vem du är. Ett samhälle där de svaga ska ta sitt ansvar för de rikas väl, och där de rika tar ansvar för sig själva. Tvärtom samhället. Upp och ner och bak och fram. Ett spegelvänt Sverige.

Det här är inte mitt Sverige.

Bloggat: Ung Vänster, Yazdanfar, Krantz, Roya, Esbati, Löfqvist

Läs annat intressant om politik, islamofobi, moderaterna, Skandiabanken, rasism, mänskliga rättigheter, tolerans, Sverige

Äntligen!

2008-08-25T14:51:00.002+01:00

Äntligen, äntligen, äntligen, äntligen, äntligen.

Kan vi ha en seriös skoldebatt nu?

Från vänsterkanten intet nytt.

2008-08-25T09:41:00.006+01:00

Det måste sägas först. Jag diggar egentligen Vänsterpartiet. Jag ser hellre en röd-röd koalition än en röd-grön. Nu är det sagt.

Den mest lästa vänsterbloggaren är som många säkert vet Jinge. Och han är, om jag förstår det rätt, vänsterpartist. På sin blogg skriver han en massa saker och oftast orkar jag inte läsa. Men jag har läst hans vidriga manschauvviga kommentarer efter att Blondinbella blev utsatt för sexuella trakasserier. Och jag gillar det inte.

Jag har också läst hans eviga klagande på sossarna. Och visst. Han är ju inte sosse utan vänsterpartist så jag förväntar mig kanske inte några hyllningstal. Men då en enligt egen utsago äldre herre sitter hemma och på sin blogg roar sig med rakka ner på SSU, som enligt Jinge inte är socialister (för Jinge "the socialist" har tydligen tolkningsföreträde på ett begrepp som fanns långt innan Marx och Engels) är det något som är galet.

Så idag går han till hårt angrepp på Mona Sahlin och vår (sossarnas) dumhet i val av partiledare. För Sahlin syns inte. Och hon förmedlar inget hopp. Och hon är bara en kopia av Reinfeldt. Han kallar henne borgerlig statsminister. Precis som MUF har han i huvudsak två kritiker mot Sahlin, den så kallade Toblerone-skandalen och att Sverigedemokraterna går framåt.

Det är dumt att skriva på bloggen i irritation, men jag tänker allt göra det ändå.

Först och främst. För SD-framgångarna bär vi alla ett ansvar. Och de som framförallt borde ta ansvar är de borgerliga, som borde lova att inte samarbeta med SD (vilket exempelvis sossarna lovat). Och chockladhistorier från ett annat decennium har jag ingen lust att ödsla energi på.

För det andra. Jag är ingen Sahlin-dyrkare. Jag tycker inte alltid som hon gör och jag tycker rätt ofta att 68:an satsar snett. Däremot tycker jag att Sahlin, tillsammans med framförallt Östros, hörts och synts rätt ofta. Jag tycker att de, för det är ett kollektivt ledarskap och inte enkvinnasstyre vi talar om, allt mer och allt tydligare börjar formulera den socialdemokratiska politik vi kommer att gå till val på. Jag håller inte med om allt, men gjorde jag det vore det ju otäckt. På Almedalen i år höll Mona det i särklass bästa partiledartalet och kom med flera raka och tydliga besked. Under sommaren har hon allt mer talat om klass, vilket jag saknat tidigare, och känts mer och mer som en blivande socialdemokratisk, inte borgerlig, statsminister(kandidat).

Det ska sägas att jag ofta känner att debatten på vänsterkanten är lite trist och lite enformig och alldeles för lite utmanande. Alldeles för lite från vänster alldeles för ofta. Den liberala agendasättningen syns och känns överallt. Då behövs inte bara en utmanande och vågande socialdemokrati, utan i minst lika hög utsträckning ett levande, utmanande, rappt och vågande vänsterparti. Vänsterpartister som utmanar sossarna, men inte genom att kalla oss borgerliga och snacka chocklad, utan med argument med lite substans. Med politik.

Men från vänsterkanten är det tyst. Från vänsterpartiet, intet nytt.

Läs annat intressant om politik, socialism, socialdemokrati, socialdemokraterna, vänsterpartiet, Jinge, Mona Sahlin, val 2010

I övrigt:
På Badlands har sosseretorik och nyspråk utretts noggrant. Klamberg fortsätter driva borgerlig opposition mot FRA-lagen och föreslår ytterligare en demonstration. På Ekonomikommentarer granskas det nya s-förslaget kritiskt (och jag är benägan att stämma in i kritikerkören). Fridén skriver om Björklunds, äntligen uppdagade och granskade, sifferbluffar. Resursbloggen skriver om sjuka sjukförsäkingslagen, och hoppas lite på borgerlig empati. Och det här gör mig arg och illamående.

Blodgivning i takt med tiden...

2008-08-21T13:34:00.005+01:00

När jag på lunchen satt och bläddrade i dagens SvD hittade jag vännen Emil Adén på ett uppslag. Det handlar om män som har sex med män och blodgivning. Socialstyrelsen är äntligen på väg att ändra den regel som idag exkluderar en (eller snarare, som Johanna påpekar, flera grupper). Det är alltså fråga om att tillåta män som har sex med män att ge blod. Det är helt klart det enda rimliga att göra. När regeln infördes var den nödvändig, eftersom att testerna på den tiden var dåliga. Idag är testerna pålitliga, och regeln har länge varit förlegad.

Tyvärr innebär Socialstyrelsens förslag att det bara skulle bli möjligt för män som lever i celibat att ge blod, vilket också känns som en gårdagsregel. Men jag tänker vara positiv. Det är ett steg åt rätt håll, och när det första steget väl är taget är det andra lättare att ta.

Bloggat: Alexandra, Emil,

Läs även andra bloggares åsikter om politik, blodgivning, HBT, sex, celibat

Ingen moralism i biståndet - Stöd Thailands sexarbetare!

2008-08-20T17:35:00.004+01:00

När jag flyttade till Thailand kom sexturismen till landet väldigt nära. Äldre västerländska män med unga thailändska flickor och pojkar är allt annat än ovanligt i norra Thailand. Och det är obehagligt. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Obehagligt.

Medan jag arbetade med burmeser i Thailand kom den del av sexturismen som alltid varit mig avlägsen plötsligt nära. Sexarbetet. I Thailand bor någonstans mellan två och fem miljoner burmeser illegalt. Idag är de flesta sexarbetare i Thailand papperslösa burmeser. De är illegala som papperslösa. De är illegala som sexarbetare. De är dubbelt laglösa.

2006 skrev jag en artikel på ämnet i S-studenters Libertas (vilken senare publicerades på nätet, här). Jag skrev:

"Få av de burmeser som befinner sig i något av grannländerna är där legalt. De är illegala flyktingar, osynliga invånare, som lätt kan utnyttjas av giriga arbetsgivare och korrupta myndigheter. I samtliga Burmas grannländer är prostitution olagligt och de prostituerade är brottslingar, men inte deras kunder. De tusentals prostituerade burmesiska tjejer som befinner sig illegalt i Thailand, Indien eller Kina är således 'dubbelt illegala', dubbelt osynliga. Våld är deras vardag, och våldet går alltid ostraffat."

Sexarbetare i Thailand idag lever i en omänsklig verklighet. De misshandlas och kränks dagligen, och får knappt något stöd eller hjälp. Syndstämpeln och stigmat ligger som ett svart skynke och styr de biståndspengar som kommer till Thailand med järnhand.

Vi bär ett ansvar.

Vi bär alltid ett ansvar, och inte minst när vi talar om dem som drabbas av sexturismen till Thailand. Men vart är det svenska biståndet till sexarbetarna i Thailand? Varför finns det inte svenskfinansierade projekt där pengarna inte går till allmosor till "stackarna" utan hjälper dem att organisera sig och skapa egna förutsättningar?

Bekämpa HIV, bekämpa våld mot kvinnor, bekämpa våldtäkter, bekämpa fattigdom, värna om sexuella rättigheter, värna om mänskliga rättigheter: Stöd sexarbetarna i Thailand och hjälp dem kämpa för rätten att betämma om sina egna liv!

Läs annat intressant om sexköp, sexhandel, prostitution, politik, bistånd, moralism, sexarbete, migration, papperslösa

Normen och den konstige

2008-08-20T16:28:00.004+01:00

Läste det här inlägget hos Charlotte, och kom att snurra en del kring det här med normen och normerna. Inlägget som följer har ingen direkt anknytning till det hon skriver, men hennes inlägg bör läsas ändå. Befogad irritation.

Vi tenderar att alltid diskutera kring det normavvikande istället för kring normen, inte minst när vi diskuterar samhällsproblem. Det finns förvisso en poäng i att ibland göra det, men det finns en minst lika tydlig poäng i att inte alltid göra det. Ett tydligt exempel är förstås diskussioner kring kärnfamiljen och dess vara eller ickevara. Det vi för det mesta diskuterar och problematiserar kring är i själva verket sällan kärnfamiljen, utan allt och alla som inte passar in i "mallen". Jag säger inte att vi aldrig ska göra det, men när vi enbart diskuterar utifrån det perspektivet tenderar vi att bli normförstärkande. Vi kan gå med på att acceptera det normavvikande, men normen förblir det normala, det överordnade. Det otäckaste med det förhållningssättet är att "vi" (läs vi som identifierar oss med normen) tycker att vi har rätten att just "gå med på att acceptera".

Du kanske är konstig och jag tycker du är konstig, men jag kan acceptera dig. Jag kan tolerera att du är konstig. Underförstått blir att jag också skulle ha rätten att inte acceptera dig för att du är konstig. Och jag är norm. Och norm står över normavvikande.

Diskussionsklimatet skulle tjäna på att vi tog en annan utgångspunkt allt som oftast. Själva utgångspunkten (grundat i ett problemformuleringsprivilegium) för en debatt eller diskussion styr ofta den diskussion som kommer. Frågan styr svaret.

Om huvudfrågan inför en diskussion eller debatt är "Är kvinnor lika bra chefer som män" utgår vi från början från att det troligen inte är så, eller iallafall att det är den gemena uppfattningen. Det blir själva utgångspunkten för diskussionen, och budskapet är tydligt: Det är något lite konstigt med kvinnor i cheftjänster, det är inte helt normalt (läs män hör hemma i chefstjänster, det är normalt).

Tåls att tänka på. Varje dag, till och med.

Läs annat intressant om politik, normkritik, feminism, norm, debatt,

I övrigt:
Är LSU-kampanjen Alla olika Alla lika suveräna på normkritik och normkritiskt perspektiv. De öppnade både mina och många andras ögon för våra egna tankemissar.

Och så något helt annat. Knuff.se levererar idag en hel massa tråkigheter. AFA blir en allt mer absurd "organisation", vilket Karlberg och Svensson kommenterar. Skåne skakas av otäcka rasistbrott som får mig att minnas de hemska hatbrotten i värmländska Vålberg under min uppväxt (men helt oväntat tycker sverigedemokratiska bloggare bara att det är fråga om understimulerade ungdomar). Och EU vill censurera mera, vilket vi läser om hos den på området kunnige HAX. Sen Forum för Levande Historias undersökning... jag borde skriva längre om det men jag tänker nöja mig med att hålla med Blogge.

Need I say, suck.

Avkodning av svårbegriplig sosse-retorik.

2008-08-20T12:31:00.004+01:00

Ibland undrar jag över politiken. Idag skriver NATO-vurmande moderaten och riksdagsledamoten Göran Pettersson på sin blogg att det är oklart hur socialdemokraterna står i NATO-frågan. Enligt Pettersson måste man vara expert på sosse-kod för att förstå vart (s) står.

Det är möjligt att han har rätt. Jag är ju sosse, så det kanske var därför jag förstod att (s) väljer bort NATO när Mona Sahlin stod på stora scenen i Almedalen och inför ett par tusen deklarerade att det under socialdemokratisk regering INTE kommer att bli fråga om något NATO-medlemskap. Det var för mig ett mycket klart och tydligt nej, jag tror hon till och med använde ordet aldrig. Men vad vet jag, för Pettersson var det kanske sosse-kod.

Kanske har jag hjälpt till med avkodning nu. Det var så lite så.

Läs annat intressant om politik, Göran Pettersson, NATO, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Riksdagen

I övrigt:
Björn om Sveriges röst i världen. Urban Cat om droger. Ekonomikommentarer om tillväxttrender.

Klass, skola och fria val.

2008-08-19T08:53:00.003+01:00

"Ministrarnas klassamhälle" heter artikeln i Aftonbladet som skapat debatt. Artikeln är förvisso en artikel som kartlägger i vilka skolor ministrarnas barn går, men det är framförallt en artikel som berör något mycket allvarligare.

Friskolorna är egentligen inget ont i sig. Men i kombination med ett klassamhälle blir friskolorna en faktor som förstärker klassegregationerna och minskar kontakerna mellan barn som har olika sociala bakgrunden. Friskolorna har blivit "lika barn leka bäst" i praktiken. Det handlar inte främst om att kommunala skolor ska lägga in växlar (även om det vore fint ifall de fick resurser att göra det) eller om vem som är smartare än den andra. Det handlar om att barn med högutbildade föräldrar och barn med lågutbildade föräldrar nu har ännu färre arenor att mötas på.

Det är ett reellt problem som kommer att få reella konsekvenser. Om ett par år kommer det troligen komma statistik som visar att betydligt färre ungdomar från kommunala skolor går vidare till högre utbildning, medan friskoleeleverna gör det. Visst bör vi tala om att stärka de kommunala skolorna så att undervisningen där får högre kvalitet, men det är bara halva problemet. Det andra handlar om skol- och elevkultur. I en elevkultur där majoriteten har föräldrar som pluggat vidare är det ett naturligt val, medan det i en elevkultur där de flesta inte har familjemedlemmar som pluggat vidare är mer naturligt att inte göra det.

Om vi menar allvar med att vi vill ge alla barn chansen och göra deras livsval så fria som möjligt måste skolan vara en mötesplats för barn från olika sociala verklighet. Om vi menar allvar med den visionen är den verklighet som Aftonbladet lyfter upp ett problem vi inte får ta lätt på.

Bloggat: Kulturbloggen

Läs annat intressant om politik, klass, klassklyftor, skolpolitik, friskolor, fria val

För i övrigt:
Är jag så trött på IOK. Brott mot mänskliga rättigheter vill de inte kritisera, det är för känsligt, men fildelare däremot har de inga problem att kritisera. Kan vi inte helt allvarligt ta och lägga ner IOK?

I ett borgerligt Sverige.

2008-08-18T09:21:00.005+01:00

Borgerlig politik betyder ökat välstånd, för den som redan har välstånd. Borgerlig politik betyder ökade inkomstklyftor och därmed ökad bostadssegregation. I den borgerliga politikens spår blir rikare kommuner rikare och fattigare kommuner fattigare.

I ett borgerligt Sverige ökar socialbidragstagarna i fattigare kommuner och minskar i rikare kommuner. I ett borgerligt Sverige gäller det att höra till den vinnande sidan. Förlorar du är det svårt att resa sig igen.

Är det otydligt? En av mina favoritledarskribenter beskriver det mycket bättre i Aftonbladet.

Bloggat: Eva, Marlene, Roger

Läs även andra bloggares åsikter om klass, klassklyftor, regeringen, borglig politik, liberal politik, politik,

I övrigt:
Laakso spekulerar inför Årets politiska blogg 2008. Björn tränar på att knuffas. Reza diskuterar friskolor. Mary om försvarspolitiken. På Ekonomikommentarer läser vi om statsskulden, och jag tycker fortfarande vi ska betala samhällskulden istället.

Bloggångest

2008-08-17T14:04:00.003+01:00

Bloggångest. Ett slags dåligt samvete. Augusti har hittills varit de tuffaste månaden på länge. Stockholm är stort och nytt. Allt är nytt. Hela livet i en ryggsäck. Dåliga matvanor. Trötthet. En massa stora funderingar.Vad vill jag? Varför har jag ingen aning?

Bloggandet och bloggarna blir lidande. Först skippar jag en dag, sedan en till och helt plötsligt har veckor gått. Jag läser vad andra skriver och får dåligt samvete för att jag inte kommenterar. Ju längre tiden går utan att jag skriver, desto jobbigare blir det att skriva. Ångestfyllt. Lite absurt, men så är det.

Men idag är det söndag och det finns ingen dålig dag att bryta ett dåligt mönster. Idag slutar jag prioritera bort bloggen. Varför prioritera bort något jag tycker är så kul? Egentligen.

Och nästa inlägg ska handla om något vettigt och politiskt. Inte om mig. Nog med narcissism för idag.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, privat, blogg, trams, ego

Studentbostadskris i Stockholm!

2008-08-12T10:26:00.003+01:00

Ifall någon missat det så är det rekordsvårt att hitta studentbostad i Stockholm, eller bostad överhuvudtaget. För många av oss innebär det att jobb blir det enda alternativet, eftersom att de lägenheter som finns är för dyra för att betalas av studiemedel.

Om detta skriver DN idag. Och undertecknad är intervjuad som bostadslös. Och kommer nog inte fortsätta plugga i höst.

Läs även andra bloggares åsikter om student, bostadskris, studentbostäder, politik, Stockholm,

I övrigt:
Är jag helt enig med Jonas Morian angående det av FN-föbundet föreslagna "rasismförbudet". Farlig väg att vandra.

Mer Burma i svensk media

2008-08-08T15:01:00.003+01:00

Aftonbladets nätupplaga har under eftermiddagen fått in ännu en debattartikel om Burma, dessutom skriven av bland andra Frida Perjus och Kristian Brangenfeldt från S-studenters Burmautskott. De skriver på samma tema som de gjort många förr, OS och Kina och Burma.

Läs!

Se mer om Burma, politik, OS och Kina.

Fem ting lyser upp en mörk dag:

2008-08-08T07:17:00.004+01:00

Så mycket positivt denna på många sätt sorgliga dag, trots allt.

Först och främst är det fantastiskt skönt att åtminstone tre svenska OS-stjärnor vågar värna värna om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Wissman, Green och Jeng har mitt fulla stöd.

För det andra är det kul att Aftonbladet publicerat en debattartikel om Burma idag, tjugo år efter massakrerna i landet då flera tusen människor mördades. Ännu roligare är det att det är en så bra artikel, signerad Strandås och Ohmar.

För det tredje lyser den här artikeln om OS, Kina och Burma upp tillvaron. Undertecknad riksdagsledamoten Olle Thorell.

För det fjärde gillar jag den här ledaren från gårdagens Dagbladet (Sundsvall). Inte bara för att jag nämn vid namn, men lite narcissist tillåter jag mig att vara. I samma tidning handlar även dagens ledare om Burma.

För det femte hoppas jag verkligen att det slutar regna i huvudstaden innan det är dags för S-studenters Burmautskott, SVenska Burmakommittén och SILC att minnas Burma på Mynttorget. Men regnar det kommer vi ändå att stå där, klockan 20.00 med blommor, ljus och marsaller. Jag hoppas du också kommer!!

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, Kina, OS, mänskliga rättigheter, 8888, Mynttorget, politik, Green, Wissman, Jeng, idrott,

Give some OS-skandal!

2008-08-07T06:53:00.002+01:00

Såhär ligger det till.

Igår protesterades det på Olympiastadion i Peking. Tibet will be free stod det på banderollerna de tog fram innan diktaturvakterna plockade bort dem. Jag hoppas det här är den första av många protester. Jag hoppas på en hel massa OS-skandal!

På fredag annordnar Svenska Burmakommittén och S-studenters Burmautskott (och ev. en tredje part) en liten minnesstund för alla de tusentals som dött för demokrati i Burma under och sedan den 8 augusti 1988. Vi träffas förstås klockan åtta den åttonde i åttonde tvåtusenåtta. Platsen är Mynttorget och vi kommer att tända ljus och lämna blommor samt passa oss för stadens vattenkrigare. Ta med dig ljus eller marsall och kom dit!

Igår var jag i Sundsvall, inbjuden av SSU Västernorrland, för att tala Burma. Först på ett torgmöte och sedan på ett seminarium. Torgmötet var hyfsat välbesökt och det hela var mycket trevligt. Och du kan läsa mer om det i Sundsvalls Dagblad.

I övrigt:
Frida tänker dissa OS och Brandow snackar italiensk fascism.

Tal i Sundsvall!

2008-08-06T10:57:00.003+01:00

En veckas blogguppehåll har det varit och den här bloggposten är mest en infopost. Jag har flyttat, blivit bostadslös, börjat nya studier och nytt jobb. Och just nu är jag i Sundsvall. Ni får helt enkelt hålla till godo och läsa allt vettigt Björn skrivit på den alliansfria bloggen istället.

Idag klockan tre kommer jag att tala på Stora Torget i Sundsvall med anledning av att SSU startar upp sitt Burmanätverk. Förutom undertecknad kommer även Susanne Eberstein från (s) i Riksdagen att tala. Mer information hittar ni på eldsjälen Niklas Säwéns blogg. Är du någonstans i Sundsvallområdet föreslår jag att du kommer förbi, dels för att det är kul och viktigt, dels för att det alltid är kul att träffa mina läsare!

Be there!

Läs även andra bloggares åsikter om Sundsvall, Burma, socialdemokraterna, SSU, S-studenter, politik, torgmöte

I övrigt:
Glömde jag min plånbok på mitt kontor igår, vilket gör att jag kom till Sundsvall utan vare sig pengar eller visakort. Är det tillåtet att vara så klantig?

Också träffade jag Radio Sundsvall tidigare idag för en liten intervju, håll utkik efter den!

Till mitt eget försvar:

2008-07-30T16:22:00.006+01:00

"Catti Ullström vet inte vad hon talar om" skriver Jonathan Leman apropå min motvilja att använda begreppet antisemit om arabiskt judehat. Fast han beskriver mig i det närmsta som en försvarare av allt förtyck judar runt om i världen fått utstå, vilket är en mycket allvarlig anklagelse.

Det är sant att jag inte gärna använder begreppet, och att jag kritiserat det sätt det används. Semit är den beteckning som brukar användas om de människor som tillhör folk som talar semitiska språk, då främst judar och araber (och det är inte fråga om att dela upp människor i raser, vilket Lehman antyder). Anti-semit används främst om judehatare. För mig är det märkligt och inkonsekvent eftersom jag tycker att det bör användas om människor som är just anti-semiter, dvs judehatare och arabhatare. Jag tycker att det alltid känns konstigt när vi talar om arabiska antisemiter, då de själva betecknar sig som antisemiter.

Det kan diskueras huruvida jag har rätt eller fel och vad som ska tyckas, och Charlotte har både en och två viktiga invändningar. De anklagelser Jonathan Leman kommer med i sin text är dock så grova påhopp att jag först inte visste om jag ens skulle bry mig om att svara.

Leman skriver: "Hade Ullström endast haft problem med termen antisemitism hade hon väl rimligen föreslagit för DN att istället använda ordet judehat? Men det hade förstås inte passat hennes syfte att spela ner och förneka fördomar mot judar."

Texten Leman refererar till handlar om DN och inte om antisemitism alls, men hade han läst i kommentarsfältet hade han sett att jag också skriver:

"Att påstå att det är ett sätt att försöka slippa en diskussion om judehat är rent skitsnack, men jag använder hellre ordet judehat. Det är betydligt mer konsekvent och är dessutom just vad det tendenser handlar om, nämligen judehat."

Och sedan:

"...det är klart det funnits kristna förföljelser av judar. inte minst under 1300-talet då digerdöden på håll skylldes på judar, men i princip under hela den kristna historien har det skett."

Jag har inte för avsikt att negligera tusentals år av förföljelser mot judar och jag tycker att det är en väl fri tolkning av Leman. Förföljelserna av judar och romer är många svarta kapitel av vår historia, och tyvärr troligen av vår framtida historia.

Jag förstår att Leman ogillar de flesta av dem som tydligt motsätter sig Israels ockupation av Palestina. Jag gör det och det står jag för fullt ut. Men det gör jag av folkrättsliga skäl, inte av rasistiska. Att påstå annat är ett rätt djupt slag under bältet, till och med för Jonathan Leman.

Internationell (s)olidaritet sökes

2008-07-30T13:41:00.007+01:00

Värmlands Folkblads sportdel har en intressant bild och artikel på framsidan idag. Bilden föreställer två kinesiska unga män som står i en grön märklig matta och gräver. Artikeln är skriven av Anna Lindbäck och har titeln "Ett katastrofalt problem" (tyvärr finns den inte på nätet, än). Underrubriken lyder "Fredrik Lööfs OS-segling hotas av grön algmatta i Qingdao".

Artikeln handlar alltså om OS-seglingen (min personliga favoritdel av OS, gammal seglare som jag är) och om att den hotas av giftalger. Dels skulle algblomningen förstås få effekten att seglingen blev både långsam och mycket tråkigare, men det skulle också kunna få allvarliga hälsoeffekter. Den som kommer i kontakt med vattnet riskerar nämligen att få svåra magproblem, ögonbesvär och hudutslag. Förhoppningsvis kommer det hela dock att vara ordnat till OS-starten eftersom tusentals kinesiska arbetare nu för hand plockar bort algerna. Dagarna i ända står de i giftigt vatten och röjer giftiga aljer, allt för att de Olympiska Spelen ska fungera, allt för att rika olympiadseglare ska slippa magsjuka.

Missförstå mig rätt, jag hejar på Lööf även om Tornadoseglingen är det jag tycker är roligast. Jag tycker bara att det är anmärkningsvärt att ingen påpekar det absurda i de kinesiska liv som offras för dessa Olympiska Spel. Jag misstänker att kinesiska arbetare inte är immuna mot giftalgerna, men deras hälsa spelar väl mindre roll.

Vi måste knäcka några ägg för att fixa OS. I det här fallet är äggen arbetarna som blir sjuka för att fixa seglingsbanan, bönderna vars mark blev konfiskerad för att fixa arenor, bönder och arbetare som tvångsförflyttats, skribenter som fängslats och några stycken som dött. Men OS handlar ju om fred och grejer, och de fattiga ska tydligen offras... Kanske slutar en fredssymbol vara en fredssymbol, ungefär när fredssymbolen börjar skörda liv.

Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna i Sverige, Sveriges Arbetarparti, inte gjort nämnvärt för att uppmärksamma eller kritisera det som sker med arbetare och bönder i Kina i skuggan av OS. Om inte vi, som säger oss stå på deras sida, vågar tala högt om det som sker, vem ska då göra det. Moderaterna?

Läs annat intressant om Kina, OS, politik, socialdemokraterna, arbetsrätt, arbetare

I övrigt:
Fler skriver om OS och Kina, däribland Deep.ed, Löwdin, Rasmus och Erixon. På Ekonomikommentarer diskuteras europeiska inkomstklyftor. Marlene skriver om en idiotisk trend och Charlotte tycker att jag har fel (fast jag tycker att jag har rätt och hon har fel, helt oväntat). Och till sist, Dagens VF-ledare handlar om Labours framtid och varför det går sisådär just nu. Jonathan missar inte chansen att feltolka och smutskasta meningsmotståndare och jag orkar knappt bemöta den typen av påhopp (som knappast främjar debatt överhuvudtaget). Vidare håller jag med ledarskribenten Amir Sajadi, Labour behöver en ny politik.

Svar till Nils Erik Lindblom - Från en populistisk bojkottsförespråkare

2008-07-29T22:22:00.003+01:00

Partikamraten Nils Erik Lindblom tycker inte att OS i Kina ska bojkottas. En effektiv bojkott av landet, menar han, vore att sluta köpa deras varor. Att kräva en OS-bojkott vore bara populistisk. Han skriver:

"Jag tycker det är populistiska utspel när man pratar om bojkott att OS i Kina, man vågar offra några idrottsmän som har lagt ner hela sitt liv för få vara med i OS. Men att sluta handla med Kina är det ingen som pratar om."

Jaha. Eftersom jag hör till dem som högljutt krävt just en OS-bojkott tänker jag försvara mig.

Jag tycker att OS i Peking borde ha bojkottats. Bästa möjliga scenario hade varit att det inte blivit något OS i Peking, och när det ändå blev borde idrottare och konsumenter ha tagit sitt ansvar. Idrottare borde inte åka till Peking, och konsumenter borde inte ha handlat av de företag som sponsrar ett OS som redan kostat människoliv.

Nu blir det inte så och då tycker jag åtminstone att statschefer med lite känsla för rätt och fel kunde ha haft vett att inte åka till invigningen. Mina argument för en OS-bojkott är många, och kan läsas bland annat här.

En OS-bojkott skulle inte påverka den starka regimen i Peking på annat sätt än att det vore en för dem i och för sig mycket allvarlig prestigeförlust. En OS-bojkott skulle däremot direkt påverka den kinesiska och burmesiska oppositionen, sporra dem och visa dem att vi inte glömt. För de känner sig glömda och svikna av västvärlden, de är svikna av västvärlden. Vi har svikit dem gång på gång på gång. Genom att åka och spela med i den kinesiska regimens pr-spektakel, förlåt Olympiska Spel, sviker vi dem igen.

Att, som Nils Erik föreslår, sluta handla med Kina skulle dels vara praktiskt omöjligt och framförallt helt utan verkan. Det skulle krävas att alla länder i väst skulle sluta handla med Kina för att få effekt (vilket inte går i och med att exempelvis den amerikanska ekonomin är helt beroende av den kinesiska). Den symboliska effekten skulle dessutom utebli och det är tveksamt om det skulle öppna upp Kina alls, faktiskt. Jag vet inte om Nils Erik är seriös när han talar om att vi bara ska handla med andra "västländer", det är ingen handelspolitik jag känner igen mig i.

När vi krävde en OS-bojkott gjorde vi det för att det kunde ha blivit ett sätt att visa stöd, för att det betydde något för våra vänner i Burma. Kravet på en OS-bojkott kommer kanske aldrig att demokratisera Kina men det hade märkts, inte minst medialt. En OS-bojkott hade varit att göra något, om än ytterst symboliskt. Ett krav på en handelsbojkott är ett krav på ingenting, helt ärligt och rent praktiskt.

Till sist. En OS-bojkott handlar inte om att "offra" idrottare som kämpat hela sina liv och tjänat miljoner på det. Det handlar om att stötta fattiga bönder som tvångsförflyttats för att ge plats åt OS-arenan och journalister som nu spenderar sina liv i fängelse för att de rapporterat kritiskt om OS. De svenska idrottarna i OS är miljonärer. Miljonärer med yttrandefrihet och demokrati. Jag ber dem att offra en tävling för att visa stöd för kineser som inte har vare sig miljoner, yttrandefrihet eller demokrati. Är det verkligen för mycket begärt?

DN - Nu också med hybris

2008-07-29T13:11:00.007+01:00

Det är inte ofta jag traskar runt i den mörkblå specialklass som utgörs av skribenterna på Sveriges största dagstidning, men när jag gör det blir jag alltid lika negativt överraskad. Inte bara det att de har uppenbara problem med syftning och ordkunskap (hallå DN, semiter är både araber och judar, därmed kan araber knappast vara antisemiter, om de nu inte är självhatande), de lider också av svår hybris.

Nu håller jag förvisso med mörkblå skribenten om att blogg-påhoppen mot Isabella Löwengrip efter övergreppen har varit förnuftsvidriga och jag har inte för avsikt att försvara dem. Det är dock inkonsekvent att förkasta hela bloggosfären för detta. Gammelmedia har gjort sig skyldiga till liknande och värre hat-kampanjer genom åren, och inte har Lisa Självgod förkastat hela medievärlden för det. Empati har inte alltid varit medievärldens signum, för att underdriva det hela.

Mycket stenkastande i glashus idag. Lisa Självgod bör nog passa sig för Nemesis.

Läs även andra bloggares åsikter om media, DN, gammelmedia, bloggar, bloggosfären, Blondinbella

I övrigt:
Det är flera bloggkollegor som bestämt sig för att stötta en av kollegorna (HAX) i den särskrivande bloggsörjan genom att publicera de uppgifter som resulterade i att HAX JK-anmälts. Bland de stöttande bloggarna hittar vi Erik Laakso och Trotten. Mitt stöttande bidrag finner ni i spalten till vänster.

Bloggarna skrämmer makten - här och överallt

2008-07-28T17:21:00.004+01:00

Under det senaste året har det arresterats ovanligt många politiker, journalister och bloggare i Burma. Den sistnämnda gruppen är speciell så till vida att regimen inte tidigare ägnat dem så mycket uppmärksamhet. Septemberupproret, eller Saffransrevolutionen, förändrade det. Bloggarna blev rösten ut mot världen. Bloggarna blev ett reellt hot mot diktaturen.

En vän inom den vitryska oppositionen förklarade en gång bloggarnas och nya medias funktion i diktaturen Vitryssland väldigt talande. Vitryssland, menade han, är ett land omgivet av höga murar. Med nya media flyttar vi murarna och sänker dem så att vi ser ut och andra ser in.

Det fungerar på samma sätt överallt idag. Nya media och medborgarjournalistik går över gränser, flyttar murar och skapar mötesplatser som inte funnits förut. Det är unikt, och det är bara början. Nya media och medborgarjournalistiken har revolutionerat media, och det har potential att revolutionera demokratin i vid mening. Men det är inte alla som älskar och omfamnar internet som vare sig inkluderande eller granskande kraft.

I Burma åtalas idag landets störste bloggare, 28-årige Nay Phone Latt (Nay Bone Latt). Han arresterades i januari och åtalas nu för tre brott: innehav av olagliga VCD:s (med ståuppkomik och politisk satir), störande av det allmänna samhällslugnet och för elektoniskt brott. Han kommer att dömas och få sitta många år i fängelse.

Även i länder som är långt mer demokratiska än Burma eller Vitryssland uppfattas bloggandet ibland som hotfullt eller problematiskt. Inte minst av makthavarna. Idag anmäldes den svenske bloggaren Henrik Alexandersson av en svensk myndighet på grund av att han publicerat innehåll som bevisade myndighetens maktmissbruk. Myndigheten ifråga (FRA) menar att det är fråga om att skydda yttrandefriheten.

Jag menar att det är en otäck utveckling.

Media: DN, Mizzima

Läs annat intressant om politik, Henrik Alexandersson, FRA, yttrandefrihet, brott, Burma, blogg, bloggar, bloggosfären, revolution, demokrati, medborgarjournalistik,

I övrigt:

Vill jag också rekommendera min gode vän Ashin Sopakas hemsida och blogg. Sopaka är en burmesisk munk som flydde Burma 2003 efter att han länge förföljts av polisen på grund av sin demokratiaktiviteter.

På Global Frihet fortsätter Persson att följa valupptakten i Vitryssland där en oppositionskandidat av "en tillfällighet" blivit inkallad till militären.

Hur korkade är de på FRA?

2008-07-28T13:09:00.006+01:00

Det är en uppriktig fråga. FRA har nämligen JK-anmält bloggaren Henrik Alexandersson. Anledningen är den lista över FRA-övervakade svenskar som Alexandersson för ett tag sedan publicerade på sin blogg. Listan innehöll namn på svenska medborgare som aldrig dömts skyldiga och vars kontakter med livsfarliga terrorister och andra destruktiva element (för att använda den burmesiska juntans favvo-uttryck) inte bevisats. Publicerandet av listan har dels fått ett antal listade svenskar att anmäla FRA, dels har den fått FRA-minister Tolgfors påståenden om att FRA inte övervakar oss att verka löjliga och lögnaktiga.

Listan är ett bevis för att vi är övervakade, oavsett om vi har rent mjöl i påsen är vi nu skyldiga tills motsatsen bevisats. Listan visar att maktmissbruk är verklighet, även i vårt fantastiskt trygga land. Listan har gjort motståndet mot FRA ännu starkare och fått Tolgfors att framstå som en ännu större hycklare.

Och mitt i detta, när regeringen ses som Big Brother och FRA som Little Brother, anmäls en bloggare. Smart drag, FRA. Nu ökar förtroendet för er och för regeringen säkert snabbt.

Bloggat: Alexandersson, Falkvinge, Krantz, Kulturbloggen,
Media: Dagens Media, DN, SvD, Aftonbladet, Sydsvenskan,

Läs annat intressant om FRA, Tolgfors, politik, FRA-lagen, JK, Henrik Alexandersson, bloggar, idioti, trams

I övrigt:
Tycker jag att den här artikeln ställer viktiga frågor som vi inte kan eller bör ducka för. Det är sant att vi är mitt i en genomgripande förändring av hela vårt välfärdssamhälle som (s) i mångt och mycket medverkat till. Jag är enig med mig själv om att jag inte är nöjd med Sverige, inte som det var 2006 och definitivt inte som det är 2008. Att jag gillar höga skatter och en stor offentlig sektor är ingen hemlighet, men then what? Men vad vill vi nu och sen? Vad hvilja socialdemokraterna? Vilken är visionen/erna, vänner?

Gröning, Morian och nazismens framväxt i Tyskland.

2008-07-24T14:38:00.007+01:00

Obs! Väldigt långt inlägg.

Igår skrev Jonas Morian om ett inlägg som Lotta Gröning i sin tur skrivit på sin blogg. Det har dragit en gång en delvis historisk debatt. Eftersom jag tycker att samtliga debattörer missar viktiga historiska delar har jag svårt att låta bli att lägga mig i. Så jag gör det.

Lotta Gröning skrev på sin blogg, apropå att en vänsterpartist gått med i Sd, att:

" Det var socialdemokraterna och vänstern som banande vägen för Hitler på sin tid i Tyskland. Det hade givetvis många oraker, men en var oförmågan att se och göra något åt problemen. Och att inte vara stolta och glada och hylla fosterlandet."

Gröning har helt rätt att den socialdemokratiska ledaren under mellankrigstiden inte klarade av att hantera den enorma ekonomiska kris som landet stod mitt i, men frågan är om inte Grönings förklaringsmodell: "...oförmågan att se och göra något åt problemen. Och att inte vara stolta och glada och hylla fosterlandet" har någon direkt substans. Oförmågan att se vilket problem är den första frågan jag skulle vilja ställa Gröning, och vad skulle de ha gjort? Det är mycket tveksamt om nationell stolthet hade hjälpt den tyska opinionen.

Morian hade en hel del frågetecken kring Grönings inlägg och bad om ett förtydligande, vilket han också fick:

"Lotta Gröning har nu svarat och skriver bland annat att "det var inte judarna som var problemet när Hitler först tog makten" utan "den dåvarande regeringens oförmåga att hantera den ekonomiska krisen".

Morian upprörs över Grönings historieförenklande och skriver :

"Det är synnerligen anmärkningsvärt - och historiskt helt fel. Den rasistiska antisemitismen var tvärtom central i det nazistiska partiprogrammet sedan 1920-talet. Judarna ansågs genom sin ”ras” vara underlägsna och parasiterande, och detta kunde aldrig förändras eftersom det påstods ha genetiska orsaker. När Hitler 1923 dömdes till fängelse efter sitt misslyckade kuppförsök skrev han "Mein Kampf" - i vilken han utvecklade sina tankar. Judarna beskylldes där för nederlaget i första världskriget och för den ekonomiska depressionen."

Jag skulle säga att båda har delvis rätt och Gröning har delvis fel. Men det som gör att jag lägger mig i diskussionen är att båda ignorerar de faktorer som de flesta 2VK-historiker brukar mena var avgörande för utvecklingen i Tyskland (tillsammans med depressionen och den allmänna anti-semitismen, förstås), nämligen Versaillesfreden och det parlamentariska systemet i Tyskland vid denna tid.

Gröning har rätt när hon skriver att judefrågan inte var den avgörande frågan när Hitler lyckades ta makten, i det har hon delvis rätt. Utan depressionen och de enorma konsekvenser den fick för Tyskland (pga Versaillesfreden) var det möjligt för nazisterna att få ett helt folk att se judarna som syndabockar. Sedan har Morian helt rätt i sin beskrivning av nazismens utveckling i Tyskland, samtidigt som han missar de ekonomiska faktorerna. Hitler var judehatare och nazist när han tog makten (och tidigare) och han var mycket öppen med detta, men utan Tysklands ekonomiska kaos hade folk troligen inte lyckats.

När Gröning skyller nazismen på sossarna är hon dock ute på väldigt hal is. Sossarna i Tyskland kunde under mellankrigstiden inte göra så mycket åt den ekonomiska krisen. Dels var Tyskland djupt skuldsatta och dessutom så småningom ockuperades deras rikaste områden. Dels var parlamentet, i och med avsaknaden av en vettig småpartispärr, tämligen kaotiskt och ofta oförmöget att agera. Men okej, om Gröning har förslag på vad de skulle ha gjort är jag intresserad av att höra hennes lösningar. Så länge tänker jag förklara varför det var så vårt för regeringen i Tyskland att få ordning på landet och varför detta kom att leda till att någon så sjuk som Hitler kom att leda Tyskland.

Först och främst måste dock ett sägas. Utan den rasism, romerhat och antisemitism som funnits i Europa under så lång tid hade förintelsen inte blivit. Men idéer sprids inte och växer sig inte starka oberoende av andra faktorer.

Versaillesfreden kallas ibland den sista omoderna freden. Den sista då det förlorande landet tvingas betala krigsbyte till det vinnande. Nu förhöll det sig så att Tyskland, tillsammans med habsburgarna och osmanerna, var i krig med en massa länder. Då både Osmanska Riket och det österikiska kejsardömet gick under lämnades Tyskland att betala hela skulden. Dessutom förlorade de Alsace och Lorraine (franska namn) till Frankrike. Dessa två "stater" var då de mest industrialiserade delarna av Tyskland. I och med detta blev Ruhrområdet Tysklands mest industrialiserade område och enormt viktigt. Redan yunder tidigt 20-tal gick Tyskland in i en svår lågkonjuktur på grund av de stora krigsskulderna, och detta sammanföll med att Frankrike i jakt på rikedom gick in i Tyskland och ockuperade det enormt viktiga Ruhrområdet. På liknande sätt fortsatte krigsskulden att göra situationen i Tyskland svår, och när den ekonomiska krisen kom 1929 drabbades det redan drabbade landet oerhört hårt. Inflaionen var enorm, med stora bokstäver.

Effekterna för befolkningen blev (lite genaraliserat) olika beroende på samhällsklass. Arbetarklassen på landet och överklassen var dem som drabbades minst.

Arbetarklassen fick det förvisso svårast, men det var inte dem krisen påverkade mest. Arbetarna var redan fattig, de blev fattigare men fattigdomen var de vana vid. Det skilde sig dock en del mellan arbetarna i städerna och arbetarna på landet. Arbetarklassen på landet klarade sig generellt bättre än arbetarklassen i städerna. Arbetarna i städerna bodde ofta i egna lägenheter där de köpte sin egen mat och drabbades därför hårdare än arbetarna i landet som oftast bodde och åt hos sina storbönder.

Överklassen å andra sidan hade egentligen en hel del att förlora och förlorade i och för sig en del, men i och med att de hade mycket rikedom i fast egendom (hus och mark och värdefulla ting) istället för i enbart pengar som blev värdelösa klarade de sig okej.

Medelklassen däremot... Det fanns vid den här tiden en tämligen stor medelklass i Tyskland. Med dagens mått mätt skulle de troligen kallas lägre medelklass, eftersom de oftast var med låg eller ingen utbildning och inte hade särskilt mycket fast egendom. De bodde i lägenheter och hade i den industrialiserade staden lyckats spara ihop en del pengar. De hade det oftast bättre än föräldragenerationen men var knappast att betrakta som rika. De pengar de hade hade de i just pengar. Som snabbt blev värdelösa i det ekonomiska kaoset.

Gissa vilka som framförallt röstade på Hitler? Det var förstås den medelklass som blivit utfattig och som kände sig sviken av demokratin. Arbetarklassen i städerna var ofta kommunister och den på landet sossar. Överklassen röstade inte helt otippat borgligt. Att medelklassen röstade på Hitler berodde framförallt på:

den djupa ekonomiska krisen, vilken delvis berodde på och förvärrades av Versaillesvillkoren.
det parlemantariska systemet i Tyskland vilket i stort sett inte hade någon småpartispärr (=kaos).

Judehatet var också en viktig faktor, men innan 1VK var det i princip inte starkare än hatet mot romerna. Det var det parlamentariska kaoset och den ekonomiska krisen som gjorde det möjligt för Hitler och nazisterna att ta den anti-semitism som funnits i Tyskland sedan medeltiden och göra den till nazism.

Läs annat intressant om nazism, Lotta Gröning, Jonas Morian, mellankrigstiden, Tyskland, judehat, antisemitism, ekonomi, Versaillesfreden, Hitler, historia

Klassresa 2010?

2008-07-22T13:46:00.008+01:00

Ibland behöver jag bli påmind om varför jag är socialdemokrat, om varför socialdemokratin behövs och om varför vi aldrig får bli blinda för de orättvisor vi måste kämpa emot.

Jag har ibland skrivit här på bloggen om min egen akademiska medelklassbakgrund. Jag är uppväxt bland universitetslärare och mitt i akademiska och politiska debatter. Men jag är samtidigt en sk. andra generationens klassresenär. Mormor var ensamstående städerska och morfar fanns inte. Farfar var fabriksarbetare och farmor var hemsamarit.

Mina föräldrar hör till den där generationen unga Jan Björklund ogillar så starkt. De där som efter 60-talets skol och utbildningsreformer och i 68-rörelsens spår fick dels möjlighet och dels självförtroende att ge sig ut på den okända akademiska bana där ingen de kände gått förr. Då, när mamma och pappa valde den där okända och farliga vägen, var det många ur arbetarklassen som gjorde vad de gjorde. Klassresan.

Jag såg Josefsson igår. Han gjorde en uppföljning på ett program han gjorde 1987, samma år min lillebror föddes. I programmet mötte Josefsson två klasser i två mycket olika delar av Göteborg. Den ena klassen var en nia från Örgryte, den andra en nia från Biskopsgården. Den som vet lite om Göteborg och om klassegregationen där förstår säkert snabbt vad Joesefsson ville visa, han ville visa hur segregationen i Göteborg skapade och återskapade klassklyftor. Hur de unga från Örgryte hade det mer förspänt, men också hur de lärt sig att ta för sig och tro på sig själva.

I uppföljningen igår fick vi facit. Kunde ungdomarna från Örgryte och Biskopsgården välja fritt eller formades deras framtid av strukturerna och segregationen?

Alla eleverna från Örgryte gick ut gymnasiet, en mycket stor majoritet tog sedan en högre examen och alla har idag välbetalda jobb med högstatus. Majoriteten av eleverna från Biskopsgården tog aldrig studenten och bara en tog någonsin en högre examen. Den ende som tog en högre examen jobbar idag som taxichafför. Ingen av eleverna från Biskopsgården har idag akademikerjobb med hög status. Det är statistik, men det talar sitt tydliga språk.

Jan Björklund kan snacka hur mycket skit han vill om 68-rörelsen, för mig kommer den alltid att symbolisera den tid då så många vägrade rätta sig och den generation arbetarklassungdomar som likt mina föräldrar vägrade vara sämre än överklassens och medelklassens barn.

Josefssons dokumentär visar på en bild som jag är rädd men övertygad om är sann. En bild där klyftorna blivit statiska och där arbetarklassens unga, som inte sällan har invandrarbakgrund, står utan självfötroende. Är klassresan 2010 möjlig? Säkert, men den är undantag snarare än regel. Svenskt klassamhälle 2010? I högsta grad verklighet.

Annat intressant om klass, klassamhälle, politik, Janne Josefsson, Örgryte, Biskopsgården, socialdemokrati

I övrigt:
På Burmabloggen konstateras att Aung San Suu Kyi inte kommer att släppas. På Alliansfritt Sverige skriver jag om MUF och deras FRA-motstånd. Karlberg och Svensson fortsätter FRA-diskussionen. Krantz fortsätter att diskutera arbetsmarknadspolitik, och Morian hakar på. Green diskuterar fattigdom ur ett barnperspektiv.

Och bäst av allt, tre av mina favoritjournalister samtalar idag med en god vän om ett av mina favoritämnen på P1 idag. Dvs, Nils Horner snackar Burma på P1 idag. Han talar med Lintner, Strandås och Bengtsson och bäst av allt, han talar om de fantastiska Moustache Brothers. Mycket bra, mycket kunnigt. Lyssna här.

Tecknad FRA-serie

2008-07-21T10:09:00.004+01:00

Igår fick jag ett mail med ett tips. Att skriva på en relativt välläst blogg har fördelen (som ibland blir en nackdel ) att jag ibland tipsas. Den här gången var det ett bra tips, om serietecknaren Max Gustavssons nya FRA-serie. Den kommer att visas i tjugo olika seriestrippar från och med idag. Inte missa!

Läs annat intressant om politik, humor, FRA, satir, Samir

I övrigt:
Militärjuntan i Burma hävdar att de tänker släppa Daw Suu, om detta skriver jag på Burma-bloggen. Fridén undrar om moderaten Göran Pettersson är teknokrat... men är det något som verkligen förvånar? Eleonore är upprörd med rätta. Hannes fortsätter rapportera om Vitryssland. På Ekonomikommentarer diskuteras utsugning och Svensson tycker inte att det är konstigt alls att det går segt i Afghanistan.

PS: Nej tack. DS.

2008-07-20T16:01:00.003+01:00

Det måste sägas. Nej tack, Österberg och Astudillo. Nej, tack.

Ert uppdrag är att forma en socialdemokratisk politik som är socialdemokratisk, inte bara lite mindre borglig än moderaternas. Det är svårare, men viktigare. Give it a try!

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslinje, socialdemokraterna, politik, Österberg, Astudillo

Inlåst och utmanad.

2008-07-20T14:07:00.004+01:00

Bloggvännen Erik Laakso har utmanat mig... och jag är ju inte den som är den. Dessutom har jag på fullaste allvar förstört ytterdörrslåset (när jag skulle låsa upp det) vilket innebär att jag är inlåst tills det att låssmeden kommer imorgon (söndagar är röd dag på riktigt här i Norge). Tur då att jag är bloggoman.

Here we go:

Regler:

Posta reglerna först.
Svara på alla frågor.
Skicka vidare utmaningen till sex andra bloggare.
När du postat dina svar, berätta för den som utmanade dig.

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag.

Försöka att inte tjura för att jag är inlåst.
Skriva en artikel till S-studenters tidskrift Libertas.
Göra klart en hemsidedemos och skicka till Hanna.
Läsa klart "Mig äger ingen", och försöka att inte gråta så förbannat under tiden.
Se nio-filmen innan det är sovdags.

Vad gjorde du för tio år sedan?

Skulle precis börja 8:an. Sminkade mig alldeles för mycket och gillade genomskinliga toppar med glitter.

Ställen du bott på?

Grums
Karlstad
Pornic
Malmö
Mae Sot
Och är nu knappt men typ inflyttad i Stockholm... Dock utan bostad.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?

Motkampanjer mot det amerikanska kristna Hiv-arbetet (kondomer åt folket!)
Starta en bokcafé/antikvariatcafé i Karlstad där lilla mamma kunde mysa runt.
Bostadsrätt... för att slippa vara hemlös mer.
Ge en pengar till demokratirörelsen i Burma.
Starta ett bokförlag som säkert skulle gå i konkurs....

Så där ja. Det där med bokförlag är säkert inte min grej, men en liten dröm. Jag tror det skrivs en massa bra och viktiga texter runt om i Sverige (bloggosfären är något av ett bevis på detta), någon måste bara publicera dem!

Jag utmanar vidare: Eleonore, Hannes, Marlene, Charlotte, Wicky, Karin, Fredrik Andersson, Fredrik Pettersson, Helen, Emil och Martin.

Läs även andra bloggares åsikter om utmaning

Stoppa den kristna terrorismen!

2008-07-19T11:34:00.003+01:00

Det är ingen hemlighet att jag inte gillar användandet av terroristbegreppet, framförallt då kampen mot denna utpekade terrorism nästan alltid ställs över demokratiska och mänskliga rättigheter. Vad är terrorism? Det är en svår fråga att svara på, men många brukar hävda att det är våld mot och dödande av oskyldiga civila i syfte att uppnå ett politiskt eller religiöst mål. I så fall menar jag att vi missat de värsta terroristerna av alla, de kristna avhållsamhetsterroristerna:

För några dagar sedan rapporterade SVT om hur rapporter från Uganda visar att det amerikanska biståndspengar har motsatt effekt. Satsningarna på avhållsamhetspredikande hiv-arbete har lett till att hiv-spridningen nu åter ökar i Uganda, som i övrigt är ett av de afrikanska länder som lyckats bra med sitt hiv-preventiva arbete.

Den kristna avhållsamhetsdoktrinen ställer till problem överallt i världen där det finns. Den stigmatiserar de smittade, den gör kondom tabu, den dömer människor som gillar sex att skämmas och den bidrar till att smittan ökar. Hiv är en pandemi, och de som systematiskt arbetar för avhållsamhet och mot det bästa sättet att få smittan under kontroll, det vill säga mot kondomanvändning och sexuell frihet bidrar direkt till att detta dödliga virus sprids. De bidrar och är medskyldiga till detta dödande.

Eftersom begreppet terrorist idag används tämligen sporadiskt för all möjlig otäck aktivitet med dödlig utgång ser jag ingen anledning att inte kalla dessa kristna fundamentalister som terrorister och deras medhjälp till dödande för terrorism. Kristen terrorism är lika illa som vilken annan terrorism som helst, och dödar i detta fall mer effektivt än de flesta andra terrorvarianter.

Först ut på min terrorlista är den terrorgrupp som orsakar död och elände varje år längst gränsen mellan Thailand och Burma. Med hjälp av miljontals amerikanska dollar årligen förhindrar de effektivt att de fattiga burmeserna längst gränsen får hiv-epidemin under kontroll. Terrorgruppen ifråga är World Vision och beviset för terroraktiviteterna finns här. Frys deras tillgångar snarast!!

Läs annat intressant om fundamentalism, terrorism, kristendom, avhållsamhet, hiv, aids, politik,

I övrigt:
Det blir en hel del bloggande på den alliansfria bloggen nu, men jag hoppas att ni ursäktar att min egen blogg blir lidande av detta. Idag har jag också skrivit på Burmabloggen, och fram till den 8/8, tjugo års dagen sedan massakrerna i Burma, har jag tänkt uppdatera den lite oftare. Så glöm inte att hålla utkik där!

Och för den sosse som är sugen på att arbeta praktiskt för demokrati och frihet finns nu möjlighet att arbeta som Burmautskottets volontär längst den thai-burmesiska gränsen. Jag har själv gjort det under ett halvår, och det är det bästa jag någonsin tagit mig för. Läs annonsen, här.

Dua för jämlikhet!

2008-07-15T17:45:00.003+01:00

När sångerskan Linda Bengtzing igår (enligt uppgift från skvallerblaskan) duade kronprinsessan Victoria steg hon i rank. Jag vet att vi inte får, jag vet att vi inte ska, jag vet att vi inte ens förväntas nia henne, uatn ska tala till henne i tredje person. Jag tycker det är absurt.

Du-reformen är en av mina svenska favoritreformer. Människor är människor. Ålder eller klass ska inte spela roll för om jag kallas ni eller du, för vem jag får kalla ni eller du.

Det finns i Sverige idag människor som föröker ogöra du-reformen. Som börjat nia vissa för att vara artig, för att visa respekt. Försäljare gör det ofta (i vart fall på telefon) och i skrift förekommer det titt som tätt. Jag oroas och irriteras över den här utvecklingen. Det är artigt att dua. Att dua vem som helst. Människor är vi alla och oavsett samhällsställning är vi jämlikar. Du-reformen och duandet är ett uttryck för jämlihetstanken. Det är de facto jämlikhet i praktiken.

Jämlikhet är den yttersta formen av artighet.

Kungahuset var de enda som undantogs du-reformen. Dem får vi fortfarande inte se som jämlikar. Det är fel och helt inkonsekvent. Bengtzings kommentar av gårdagens duande av kronprinsessan är däremot helt konsekvent. Hon säger: "Jag talade till henne som om vi var två människor". Just det, precis så.

För detta duande får Bengtzing pisk av etikett-experten Magdalena Ribbing, mera känd som den elitisktiska, konservativa kulturens väktare (vars etikett-bok någon i min familj en gång tyckte jag behövde ha...). Ribbing tycker att duandet är helt oacceptabelt. Men vem tusan är Magdalena Ribbing att säga till dig och mig vem som är vår jämlike? Vem ger henne rätten att sätta sig över oss och peka ut vem som är lite mer människa och vem som är lite mindre människa?

Tycka får hon, Magdalena Ribbing. Men jag förbehåller mig rätten att inte lyssna. Hoppas Bengtzing står på sig och gör detsamma.

I övrigt:
Brandow presenterar citat och på Alliansfritt Sverige diskuteras ny grundlag och integritet. Dalunde tycker att sedlarna är ojämställda och jag tycker fortfarande att de borde göras mer sexistiska. Och jag sökte jobb idag. Nervöst som satan i gatan.

Läs annat intressant om politik, kronprinsessan, monarki, Linda Bengtzing,

Trade in, trade out.

2008-07-15T10:43:00.002+01:00

Anton Holmstedt, MUF Linköping, har anmält Finn Bengtsson, riksdagsledamot (m), till Allmänna Reklamationsnämnden. Anton är helt enkelt inte nöjd och anser att han inte fått vad han köpte (röstade på) i valet. You go Anton!

Och kära alliansväljare, kan ni inte försöka reklamera hela regeringen?

Media: Corren
Via: Alliansfritt

Annat intressant om politik, FRA, moderaterna, MUF, Linköping, regeringen, Allmänna Reklamationsnämnden

Gästkrönika: "Inget fritt val i Vitryssland i höst"

2008-07-14T16:56:00.006+01:00

I höst är det "val" i Vitryssland. Detta land som ligger så nära vårt eget glöms ofta bort när vi talar om världens diktaturer och världens förtryckta folk. När en bomb exploderade i huvudstaden Minsk den 4 juli var reaktionerna i svensk media skamligt tama.

Som tur med finns det komplement till traditionell media, som tur är finns det kunniga bloggare. Bloggaren Hannes Persson från Liberala Studenter har länge arbetat med den vitryska demokratirörelsen (framförallt via SILC) och har nu, inför valet i år, startat bloggen Global Frihet som kommer att bevaka läget i Europas sista diktatur fram till valet. Idag skriver Hannes Persson en gästkrönika om valet och om Vitryssland här på Cattis blogg:

Inget fritt val i Vitryssland i höst

För drygt en vecka sedan, den 4 juli, exploderade en bomb i centrala Minsk vid en konsert vid firandet av Självständighetsdagen. Ett par bomber till hittades av polisen innan de hann detonera. 57 människor skadades och ett 30-tal vistas fortfarande på sjukhus, en del allvarligt skadade.

I slutet av september är det parlamentsval i Vitryssland och myndigheterna är inte sena med att utnyttja jakten på gärningsmannen för att trakassera oppositionen. Tretton personer från olika politiska partier och ungdomsorganisationer har tagits in för förhör och tre av dessa har hittills släppts efter att KGB dubbelkollat deras alibi. Dock ska bara en liten del av förhören verkligen ha handlat om attentatet, enligt de frisläpptas advokater.

Samtidigt pågår just nu namninsamlingar för att få kandidater registrerade inför valet i höst. Det är ett svårt arbete då det krävs namn, adress och personnummer av dem som skriver på. Dessutom har underskrifterna vid tidigare val ogiltigförklaras som förfalskade eller de som skrivit under skrämts till att dra tillbaka sitt stöd för kandidaterna.

- Alla kandidater ska få samma tillgång till media så att ingen kan anklaga oss för att skapa fördelaktiga förhållanden för vissa kandidater medan det motsatta för andra, sa president Alexandr Lukasjenko enligt statligt kontrollerade nyhetsbyrån Belta.

Att valet blir fritt och rättvist tror dock få bedömare. Kanske kommer Lukasjenko att stoppa de oppositionella från att ställa upp genom att helt enkelt hindra dem från att registrera sig.

Hannes Persson

Läs annat intressant om Vitryssland, politik, Hannes Persson, liberala studenter, demokrati, val, diktatur

Rättshaverister styrde årets Almedalsvecka.

2008-07-13T17:14:00.003+01:00

Media kan konsten att vrida verkligheten lite som de vill. Här kommer en granskning av min egen mediaprofil...

I januari 2008 publicerade tidskriften Neo ett repotage där jag själv, tillsammans med en del andra, utpekades som terrorist och rättshaverist (vilket de i och för sig bett om ursäkt för). Hot mot rikets säkerhet var jag visst.

Antagande ett: Jag är rättshaverist.

I juli 2008 publicerade tidningen Fokus och Almedalsbloggen en granskning av nätverkande, unga makthavare inför Almedalen 2008. Rubriken när kartläggningen presenterades var "De har makten i Almedalen". Bland dessa makthavare fanns bland hundratals namn mitt eget.

Antagande två: Jag hade makten i Almedalen.

Ifall vi utgår från att både Neo och Fokus hade belägg för påståendena de publicerade blir slutsatserna:

1. Rättshaveristerna hade makten i Almedalen.

2. Jag hade makten i Almedalen och är då rimligen världens kärnkraftslobbyist (med tanke på det utrymme dessa fick).

Dessa slutsatser leder mig fram till ytterligare en slutsats: Det är nödvändigt att alltid granska media, kritiskt och ordentligt. I själva verket är jag alldeles för lite terrorist och hade möjligen ingen makt i Almedalen... Däremot var jag duktig på det där med gratis rosévin.

I övrigt:
...är Charlie Weimers inget annat än en feg kristdemokrat som inte törs debattera med Fredrik Pettersson.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, makthavare, media, Neo, Fokus, Almedalsbloggen, politik, Almedalsveckan,